onsdag 26 januari 2011




Is! Is! Hård, mörk, gnistrande is breder ut sig över hela den sjö jag bepaddlade för ett par månader sedan.
Nu susar jag fram över den med långa skär och ser de bekanta hållpunkterna passera; tarzanskogen, skrakviken, jättaekstubben, hökudden, Framnäs båthus, doppingvassen.
Den plötsligt fria vidden och det markbundet välbekanta på en gång.

Afrika, dag 3
Sitter på en låg kulle med spridda akaciabuskar framför riftdalens höga brant och spanar mot några stora rödnäbbade noshornsfåglar som plockar i sig frukter från ett litet träd med rötterna nånstans mellan 15- och 10-miljonerårslagren. En liten bit ifrån mig står ett gigantiskt baobabträd och putar med magen och spretar grenarna mot skyn. En liten mourning dove landar spelande i en av grenarna.
Vi bor några hundra meter bort i en lodge med utsikt över allt detta. Området hör till en närbelägen massajby - fast jag är inte säker på att dessa nomader skulle uttrycka sig så. Baobabträden må vara heliga för dem - det är dem de går och anförtror sig till när de behöver fatta svåra beslut. Men varken marken eller träden tillhör byn. De bara är.
Men allt detta är förståss på väg att luckras upp. Tack vare lodgen har massajbyn fått både vatten och arbetstillfällen och omfattningen på deras bananodlingar nedanför mig visar att de inte längre vandrar fritt med sina djur efter årstider och regnfall. Det fullständiga nomadlivet är inte längre hållbart, med ökande befolkning, växande getflockar, minskande fria områden och minskande regn. Vandringen mot nya hållbarheter har börjat. I bästa fall är vår lodge ett steg på den vägen.
Igår - dag tre - fick vi veta lite, lite mer om deras liv, när två av dem ledde oss på en liten vandring upp i kanten på årmiljonernas förkastningsbrant, med utsikt över absolut aktuella bananodlingar som tampades med babianer och blue-monkeys som angrep odlingarna från omgivande jättefikusar i den naturskyddade branten. Dessa bönder gjorde som våra egna bondeförfäder när staten förbjöd dem att avverka ekarna i sina ängar. De eldade sitt röjningsris lite extra vårdslöst, upptornat tätt inpå stammarna. -Så gör inte vi massajer. Inte här. Branten här är skyddad. Vi är nästan bofasta nu. Våra barn går i skolan. Vi frågar inte längre baobabträden. Vi är kristna nu. Och våra söner dödar inte längre några lejon som mandomsprov - inte nu längre.
Vi tänkte på detta när vi efteråt svalkade oss i poolen med utsikt över branten.
Och jag tänker på det nu, när jag sitter mitt i årmiljonerna, mitt i baobabernas tidlöshet och kollar fåglar. Det är mäktigt.

fredag 21 januari 2011

Dag 2; 24 dec Rena julafton!

Vi är i Afrika!
Sent omsider och utan vårt bagage, men vi kom ner! Tack vare en hårdbevakning av Amsterdams flygplats och ett plötsligt uppdykande utrop; -Somebody for Kilimanjaro, Tanzania?Nu sitter vi på en svagt upplyst liten veranda mitt i en mörk grönska av bananplantor, kaffebuskar och bougainvilleor och lyssnar på spelande syrsor och cikador under den varma sammetshimlen.
Vår safariarrangör Arnold hämtade oss på flygplatsen och körde oss på en lång spikrak väg över ett mörklagt slättlandskap, där människor regelbundet skymtade fram i mörkret längs vägen - vandrande på vägen, sittande på en svagt upplyst farstutrapp, cyklande i vägkanten. Ett fåtal lampor lyste upp någon liten butik här, en ytterdörr där, ett tehus där och lät oss förstå att livet pågick där i mörkret omkring oss, utan att dränka sig själva i ljus och sin omgivning i mörker, som vi är så vana vid.
Det slår mig plötsligt att samma sak gällde ljuden; när vi saktade in över de återkommande vägbulorna hördes inte musik eller motorer utan syrsor och lågmälda röster. Är det sant, eller är det min efterkonstruktion av den stillhet vi såg och av den stillhet vi sitter i på denna veranda i kaffeplantagen.
Sch…
… (en groda)


…sch…
…vi samtalar….

…berättar vad vi tyckte oss se…
… (sch)
 
Jag tror att det är detta vi är skapta för; att sitta stilla och hitta på berättelser när vi blir omgivna av mörker, stjärnor och spelande syrsor.
Kan vi ännu den konsten?

torsdag 20 januari 2011

Afrika - en turisttripp jul-nyår 2010 Dag 1: 23 dec

Vi skulle varit i Afrika ikväll. Vi skulle stått vid randen av den väldiga Ngorongorokratern, där heliga ibisar flyger turisternas längtan ner mot bufflar, lejon och noshörningar på den vida lustgården där nere. Istället sitter vi nu på ett hotell med det provocerande namnet Ibis, nära Schiphols insnöade flygplats utanför Amsterdam. Har just spelat in en galghumoristiskt Facebook-hälsning till våra vänner, men detta är också sanningen:
Nedanför vårt fönster utbreder sig en vid krater av gråslaskig P-plats, där iskalla döda bilkroppar står sammanpackade på den stora asfalten innanför kratersidor av gråaste tänkbara hotellbetong. I mina bästa stunder kan jag tänka på människan som jordens trädgårdsmästare - arten som lyckats kolonisera nästan alla ekosystem och modifiera dem så att de kan föda henne och hennes otroliga kulturella mångfald, faktiskt så väl att hon nästan frigjort sig från de parasiter, den svält och den barnadödlighet som snarast är regel bland jordens övriga organismer.
Just nu har jag svårare att frammana bilden av den där trädgården. Holland må kalla sig ett trädgårdsodlarland, men just här känns det bara alltför uppenbart att vi befinner oss mitt i den monokulturella asfaltkultur, som oupphörligt fortsätter att schakta sig ut över vår trädgård och allt djupare in i våra sinnen. Dess kosmopolitiska ljudström som hörs ur hotellets radio känns just nu ungefär lika variationsrik som bilparken där nere på P-platsen. Lika mångkulturell som en asfalt av krossade heliga berg från värdens alla hörn.
Vi har tre eoner av mänskligt varande med jorden mellan oss och Ngorongoro.
Jag hoppas vi kommer dit.