Vi är i Afrika!
Sent omsider och utan vårt bagage, men vi kom ner! Tack vare en hårdbevakning av Amsterdams flygplats och ett plötsligt uppdykande utrop; -Somebody for Kilimanjaro, Tanzania?Nu sitter vi på en svagt upplyst liten veranda mitt i en mörk grönska av bananplantor, kaffebuskar och bougainvilleor och lyssnar på spelande syrsor och cikador under den varma sammetshimlen.
Vår safariarrangör Arnold hämtade oss på flygplatsen och körde oss på en lång spikrak väg över ett mörklagt slättlandskap, där människor regelbundet skymtade fram i mörkret längs vägen - vandrande på vägen, sittande på en svagt upplyst farstutrapp, cyklande i vägkanten. Ett fåtal lampor lyste upp någon liten butik här, en ytterdörr där, ett tehus där och lät oss förstå att livet pågick där i mörkret omkring oss, utan att dränka sig själva i ljus och sin omgivning i mörker, som vi är så vana vid.
Det slår mig plötsligt att samma sak gällde ljuden; när vi saktade in över de återkommande vägbulorna hördes inte musik eller motorer utan syrsor och lågmälda röster. Är det sant, eller är det min efterkonstruktion av den stillhet vi såg och av den stillhet vi sitter i på denna veranda i kaffeplantagen.
Sch…
… (en groda)
…
…
…sch…
…vi samtalar….
…
…berättar vad vi tyckte oss se…
… (sch)
Jag tror att det är detta vi är skapta för; att sitta stilla och hitta på berättelser när vi blir omgivna av mörker, stjärnor och spelande syrsor.
Kan vi ännu den konsten?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar