Ett stycke levande landskap

6 november 2011

Åkte förbi markerna kring Kobergs slott i ljummet novemberdis igår och såg plötsligt genom vindrutan och de höga viltstängslen ett stycke levande natur breda ut sig. Borta var för ett ögonblick friherrens lekpark, direktörsklubbens laserdome och istället…

…fanns där det sällsynta landskap som funnits ingraverat i människans synbark, muskelminne, språkcentrum och mytologikärna genom alla hennes årtusenden, hela hennes årmiljon. Ett landskap med levande djur. Stora flockar av dovhjortar lugnt betande på fälten mellan lövdungarna. En liten grupp långnosade kronhjortshindar kring en tjur med lyrformad krona. Långt borta vid horisonten en ångande bisonhjord. Ett pärlband med renar som springer förbi med knäppande klövar över jokken. Gaseller och hyenor. Lejon och lamm. Getterna och fåren. Stjärna och Blända och korna med gullhorn. Människa och djur. Tills alldeles, alldeles nyss.

Sen kom vi till Tunhemslätten, åkerlandskapet. Långt borta en stor tyst lagård. Med 200 kor inuti? Lite längre bort en till. 500? Tuggande sin brasilianska soja under lysrören i väntan på slakttransporten. Välkomna till nya Bregottfabriken!

Och landet var öde och tomt.

Jag vet, detta är osakligt.

Sverige har bland de strängaste reglerna för att kor ska få gå ute; minst tre månader sammanhängande i vår del av landet. Men var är dom? När såg du dom senast betande i landskapet? OK, det är november nu, då får de hållas inne. Liksom i december, januari, februari, mars, april, maj, september och oktober. I juni kanske du såg dem, om du då körde förbi rätt åker vid den där jättegården på slätten. Eller om du har turen att ha sommarstuga i en trakt där det fortfarande finns nån bonde som håller ut och driver ett olönsamt litet jordbruk bara för att han själv trivs med det, vill jobba med djur och vill värna det landskap han lever i. Dessa hjältar kan ännu räknas i några xx-tal (Kolla upp!) Men de blir tyvärr snabbt färre och färre. 1990 fanns xx gårdar med nötdjursbesättningar i landet. Idag är de nere i xx. (Kolla upp!) Och minskningen fortsätter hela tiden.

Faktum kvarstår; bilden av ett öppet landskap med betande djur - den bild vi blivit människor till och som nästan alla generationer före oss vuxit upp med - den kommer vi att fortsätta att se allt mindre och mindre av. Om vi inte ändrar på det - till exempel för vår egen skull.