Paddelpendlaren

2012-02-05T15:07:00.000-08:00

I måndags la sig Sävelången. När jag paddlade till tåget på morgonen var sjön fortfarande nästan helt öppen, frånsett några spridda sjok med tunna nattisar som jag frasade igenom i mörkret. På tisdag kväll var det stängt tvärs över sjön och jag fick lämna kajaken i Norsesund. Och idag har jag istället kunnat skida över hela sjön. Vad är det för en märklig känsla denna starka upplevelse av att färdas över vidder där inga andra spår av människor syns. Det är ett oerhört sug i denna känsla - och en längtan efter mer av den upplevelsen - en stark vildmarksromantik. Skrinnarna brukar tala om jungfruliga isar och många har väl haft någon upplevelse av att komma till en orörd strand bortom allfarvägarna. Men varför är detta så starkt lockande, fast vi är sociala varelser? Att det skulle handla om nån överförd erotisk längtan efter den orörda jungfrun, tror jag inte alls på, även om jag inte är främmande för att det kan finnas nån sorts erotiska övertoner i naturmöten. (Ja, ni vet; Huldran, Näcken, Fanny Gren etc.) Men längtan efter den orörda jungfrun - nej tack. Däremot de orörda snöfläckarna på isen, den väglösa skogen, bergen där alla spår av människor blir som knappt skönjbara flugskitar - den lockelsen är stark, mycket stark. Men varför?

2012-01-22T11:31:00.000-08:00

Idag: Flydde ut på sjön igen.
Vart flyr jag helst?
Jag finner mig snart framglidande precis samma väg som den jag paddlar nästan varje dag. Fram och åter, fram och åter. Inga stränder är mig intressantare än dessa.

Man kan tycka om stränder och vatten av alla möjliga skäl.
Ett av dessa möjliga återkommer ständigt i min skalle ända sen jag för precis ett år sen kom tillbaka till denna sjö från vår Afrikaresa.

För åttio tusen år sen lämnade en grupp människor Afrika och vandrade ut - eller som Lasse Berg skriver: "sjöng och dansade denna nya människa sig fram" ut över resten av världen utmed stränderna av hav, floder och sjöar.

Utmed stränderna av hav, floder och sjöar....

Ja, det var på savannen vi steg upp på två ben, sökte och lärde våra tecken på fara, skydd, mat och hem. Men det var antagligen inte där vi blev sapiens sapiens - den vars hjärna kunde läsa av, planera och intrigera med, känna med och till slut sjunga med, dansa med och måla sagofigurer på grottväggarna med, inte bara den närmaste familjen utan med hela klanen, hela ...mänskligheten. Detta hände under den tid då Afrikas savanner torkade ut till öknar och de, som blev vi, överlevde längs några afrikanska stränder, sittande på huk, tittande på havet och gemensamt ätande den vitamin- och proteinrika fisk och skaldjursmat, som möjliggjorde just oss.

Där, utmed stränderna av

hav, floder, sjöar

stränder, hav, floder, sjöar
(ja det blev en sväng upp i lillesjön också ....förra helgen)

P.S.
Mer stränder, mer sjö finns bakåt i bloggen!

2012-01-22T08:02:00.000-08:00

6 januari; kvällen blev också fin. Eld och vatten - människans vänner

2012-01-22T07:52:00.000-08:00

6 januari; fika på sjön

2012-01-12T11:36:00.000-08:00

Dagens lokala väderrapport:
Regn och halv storm i morse, rakt in i sjöns riktning, vitt fras i mörkret
Ikväll däremot nästan lugnt med hel stjärnhimmel utan måne, men med både Vintergata, Jupiter och nytillkommen gästasrtist; en kraftfullt strålande Venus gick upp lågt över bergen i sydväst, och gav Venusgata på sjön.
Nej, jag klagar inte.

(Bilden är fusk, för det är månen och Jupiter för någon månad sen, men i ungefär samma läge som Venus stod ikväll.)

Storm

2012-01-07T01:11:00.000-08:00

Onsdag kväll 9 december 2011:

Den smög sig på i morse - kan en storm smyga sig på?

Märkte inte dess kraft förrän jag var ute på vattnet;
mörker, vinande vind, piskande regn och sugande frasiga vågor.

Gick nästan runt när jag skulle kliva ur på den helt översköljda bryggan.

En blöt ärm och mycket svett på tåget.

Ikväll när jag återvände; Ännu starkare vindbyar än i morse

och en kort stund av svår tvekan på perrongen.

Men jag är en god människa och tog bussen hem ikväll.

(Vill bara ut dit igen!)

Gråväder

2012-01-07T01:03:00.000-08:00

2 december 2011

Gråväder idag också. Vädergudarna är med mig.
Ledsen för er andra men de kommer nog till er också.
En vacker dag.
Eller en grå.

Virvlande måsar

2012-01-07T00:27:00.000-08:00

Torsdag 1 december 2011:
Byggmötet gick bra och kära storasyster har åkt hem, men jag stannar.
Gråväder och kraftig vind vid hamnen. Känns bra.
En dvärgmås försöker skamlöst flörta med mig i en virvlande skrattmåsflock.
På något sätt bryter hon igenom.
Eller också är jag öppen. Vidöppen.
Det blåser rakt igenom mig.
Går hem och skriver en bok.

Mörker, kyla och eld

2012-01-07T00:02:00.000-08:00

Abbekås i Skåne 30 november

Trött, trött, trött och med en förvirring som fortsätter att rasa runt inuti. Har kört hit ner tillsammans med min syster för att ha byggmöte med dem som ska hjälpa oss att bygga till släkthuset. Råkallt och mörkt, mörkt, på vägen ner. Råkallt och mörkt i huset. Men nu ska jag somna under en högen av täcken. Känns bra.

2012-01-06T12:46:00.000-08:00

Stefansdomen i Budapest, söndag 20 november:

Gyllene valv. Helgonstatyer. Människor med nedböjda huvuden.

Barnkörens klara sång stiger med rökelsen mot den väldiga kupolen, där skaparen och hans änglar och patriarker svävar högt bland guld och marmor. Utmed väggar och pelare står helgon och madonnor med milda, förlåtande blickar och ser ner på mässdeltagarna. Jag söker nån sorts frid och tröst här bland körsång, kupolhimlar och patriarker, men känner mest en svår kluvenhet.

En ensam, sliten man, kanske i min egen ålder, står framför en helgonstaty och ber tyst och förtvivlat om frälsning ur en nöd som fullkomligt skriker ur hans ansikte. Efter en stund går han iväg, bara för att stanna och upprepa samma vädjande om nåd framför nästa helgon. Om inte den heliga Maria kan hjälpa honom så kanske S:ta Cecilia.

Prästen vänder sig mot församlingen och sjunger en lång latinsk litania som klingar ut mellan valven. Det är så vackert, så vackert. Jag tycker om de obegripliga orden. Men ändå förblir jag kluven där jag står mitt i en bedjande församling, fullkomligt omsluten av överhets-, mäktighets- och helighetssymboler.

Jag som brukar predika gamla kyrkorums värde för människor. Påpeka den stora betydelsen av en plats där man kan söka en stunds frid med sina tankar i en värld alltmer fylld av högljudda imperativ. För mig och för många är naturen den främsta katedralen. Men det motsäger inte de mänskliga katedralbyggenas stora värde för andra - och för mig. Och jag som nyss har njutit och förundrats i flera dagar av denna människovarelses otroliga strävan efter att skapa skönhet. Till och med när allt man äger slagits i spillror, när de allierades bomber nyss sprängt den sista av stadens historiska broar i smulor; sten för sten byggde de upp dem igen - ännu vackrare än förut. (Allt medan svenskarna tjänade pengar på att sälja byggmaterial från sina oskadda industrier och använde pengarna till att på egen hand spränga bort sina gamla stadskärnor till förmån nya funktionella konsumismkatedraler. Kanske behövdes sprängningarna för att också vi skulle fatta?)

Men just nu i denna vackra kyrka står marmorpelarna mitt i vägen mellan mig och min gud. Helgonstatyerna blir överhetens skrikiga reklamaffischer. Guldvalv blir guldkalv

Istället är det mannen där borta vid S:ta Cecilia som hjälper mig hitta åtminstone ett stycke ner i min egen vilsenhet.

Jag går ut.

Vid utgången finns ett litet rum fullt av bilder från påvens senaste besök i kyrkan. Påven välsignar gamla, påven välsignar barn, påven välsignar fattiga. Jag skyndar på stegen. Ut i kylan!

Café Cyrano, Szervita tér, en halvtimme senare:

Ett nästan tomt café med vita dukar, belevade servitörer och smöriga Whitney Houston-ballader på diskret nivå ur högtalarna. En stor kopp varm latte mot kylan. Nästan så långt från de heliga valven man kan komma.

Men kanske behöver vi helgonen? Kanske behöver den sörjande människan myten om människan som blivit helig? Kanske finns en stark läkekraft i historier om människor som liksom vi känt av skiten nere i botten av sig själva, men ändå fått stiga ända upp till Gud Faders högra sida? Men jag tror inte på att det är påvens och patriarkernas bottenkänningar som får människor att buga och be om välsignelse. I så fall skulle väl pedofil-biskoparna i katolska kyrkan vara de bästa tröstarna av alla? Och det är väl heller knappast det allt guldet ska symbolisera?

Nej, jag vet inte ens om historien om guden som steg ner och blev människa ger mig nån tröst. Men det finns många historier och vi behöver allihop. För mig har alltid den starkaste berättelsen varit den om livets utveckling ur ingenting-och_allt. Ur ett svart kaos föddes dimmorna över Tiszlafloden, tranorna som flög över pustan igår kväll och människorna som vill återskapa förstörda byar och bombade konstverk. Och söka tröst ur sin inre svärta.

Men förlåtelse? Tröst? Kan tanken på tranrop över pustan eller återuppbyggda broar över Donau bringa tröst till ett självömkande gubbslem på ett café? Jag vet inte. Kanske.

-And I - will always love You! klingar ut ur högtalarna och jag halkar hjälplöst omkring i smöret

Äntligen kan jag gråta.

Och det blev afton och det blev morgon den åttonde dagen. Och Livet-på-jorden sade:

-Giv åt människorna skönheten och musiken, på det att de må finna djupen och höjderna i sig själva och kunna vältra sig i såväl sin extatiska lycka som sin djupaste sorg.

Ty däri finns kanske trösten.

Verkligheten?

2012-01-06T11:39:00.000-08:00

Lite svårt är det att tillbe verkligheten. Jag kommer plötsligt att tänka på Göran Hägglunds verklighetens folk och känner under ett ögonblick starkt för overkligheten.

Men snart är jag tillbaka där igen, som en vapendragare till Kurt Olsson rapporterande tågtider på Göteborgs central;

Mitt i verkligheten:

Onsdag morgon 16 november 2011:

06.42 Kommer ner till kajaken. Inget gryningsljus. Mulet och lite dimmigt, men svagt månljus igenom. Framnäsudden kan anas.

06.44 Trycker ut mig från stranden med paddeln. Svag nordvästan

06.52 Passerar frasande den glesa vassen vid Hansalandsudden

06.53 En gräsand lyfter kväkande (Samma ställe som häromdagen).

06.54 Ser stationsljusen Justerar kursen

06.59 Ankommer flytbryggan vid perrongen. Ännu tomt på folk däruppe. Blötare dimma här.

07.03 Kajaken låst. Kliver upp på perrongen. Varm. Duggregn. Lamporna ger ljuskäglor i luften. Verklighetens folk börjar anlända.

Flyt

2012-01-06T11:30:00.000-08:00

Lördag 12 november 2011:

Verkligheten är min drog.

Jag kunde sagt "naturen". Jag kunde sagt "Gud". Lika omöjliga ord alla tre.

Och mitt i dom flyter en brygga.

2012-01-06T11:12:00.000-08:00

Sent fredag kväll 11 november 2011:

Nattpaddling igen. Efter en premiärfest med min älskade kör.
En ensam gräsand kväker i mörkret.
I huvudet Karin Rehnqvists "Var inte rädd för mörkret".

Det är jag inte.

Ett stycke levande landskap

2012-01-06T08:48:00.000-08:00

6 november 2011

Åkte förbi markerna kring Kobergs slott i ljummet novemberdis igår och såg plötsligt genom vindrutan och de höga viltstängslen ett stycke levande natur breda ut sig. Borta var för ett ögonblick friherrens lekpark, direktörsklubbens laserdome och istället…

…fanns där det sällsynta landskap som funnits ingraverat i människans synbark, muskelminne, språkcentrum och mytologikärna genom alla hennes årtusenden, hela hennes årmiljon. Ett landskap med levande djur. Stora flockar av dovhjortar lugnt betande på fälten mellan lövdungarna. En liten grupp långnosade kronhjortshindar kring en tjur med lyrformad krona. Långt borta vid horisonten en ångande bisonhjord. Ett pärlband med renar som springer förbi med knäppande klövar över jokken. Gaseller och hyenor. Lejon och lamm. Getterna och fåren. Stjärna och Blända och korna med gullhorn. Människa och djur. Tills alldeles, alldeles nyss.

Sen kom vi till Tunhemslätten, åkerlandskapet. Långt borta en stor tyst lagård. Med 200 kor inuti? Lite längre bort en till. 500? Tuggande sin brasilianska soja under lysrören i väntan på slakttransporten. Välkomna till nya Bregottfabriken!

Och landet var öde och tomt.

Jag vet, detta är osakligt.

Sverige har bland de strängaste reglerna för att kor ska få gå ute; minst tre månader sammanhängande i vår del av landet. Men var är dom? När såg du dom senast betande i landskapet? OK, det är november nu, då får de hållas inne. Liksom i december, januari, februari, mars, april, maj, september och oktober. I juni kanske du såg dem, om du då körde förbi rätt åker vid den där jättegården på slätten. Eller om du har turen att ha sommarstuga i en trakt där det fortfarande finns nån bonde som håller ut och driver ett olönsamt litet jordbruk bara för att han själv trivs med det, vill jobba med djur och vill värna det landskap han lever i. Dessa hjältar kan ännu räknas i några xx-tal (Kolla upp!) Men de blir tyvärr snabbt färre och färre. 1990 fanns xx gårdar med nötdjursbesättningar i landet. Idag är de nere i xx. (Kolla upp!) Och minskningen fortsätter hela tiden.

Faktum kvarstår; bilden av ett öppet landskap med betande djur - den bild vi blivit människor till och som nästan alla generationer före oss vuxit upp med - den kommer vi att fortsätta att se allt mindre och mindre av. Om vi inte ändrar på det - till exempel för vår egen skull.

2012-01-06T07:50:00.000-08:00

Tisdag kväll 1 november 2011:

Går i kvällningen på väg upp från sjön förbi de låga stubbarna av det som i våras var mindre hackspettens och entitornas albård utmed bäcken. Ovanför slänten löper nu en bred asfalterad gång- och cykelbana, därovanför en bred asfalterad bilväg och ovanför den en stor asfalterad parkeringsplats, på det som tidigare var en smal stig genom en alskogsdunge på en gammal åkerlapp. Jag går och tänker på vad jag ska skriva för byalaget om planen för fler bostäder i vårt sovsamhälle, och jag blir bara mer och mer förbannad, blir mer och mer osaklig, hittar fler och fler okvädningsord för varje steg jag tar.
Visst! Det vore väl okej att pussla in lite fler hus i vårt samhälle, kanske till och med ett helt bostadsområde, här där vi ändå redan har byggt och det redan finns affär, skola och buss. Och jag delar gärna naturen här med något hundratal människor till.
Men just nu är jag bara så heligt förbannad på all jävla asfaltering, schaktning, tippning och sprängning som alla från enskilda villaägare till bostadsbolag, entreprenörer och Trafikverk tycker sig ha rätt till. Jag har sett lite för mycket av det. Inte bara hur en gammal albård utmed bäcken där mindre hackspetten har häckat i fem år schaktas bort för att ge lite mer svängrum för några maskiner. Inte bara hur en hel lövskogssluttning förvandlats till ett hygge för att Trafikverket trodde att det skulle byggas en liten lokalväg till fyra hus där. Inte bara hur den enda av de många vackra gamla kulturspåren i samma skog som man verkligen markerat ut tydligt på en karta, förvandlas till tipp för asfaltmassor, som nån entreprenör ville göra sig av med.
Förutom de kvarter som ska byggas på åkermarken, heter konceptet "hus i skog", med försiktig inpassning av de nya husen i terrängen. En annan dag kanske jag kan tro på detta, men inte idag.
I tidningen läser jag att exploateringstakten av åkermark för vägar och bebyggelse har tredubblats sen slutet av 90-talet. När ska vi vakna upp och förstå att problemet för mänskligheten inte kommer att vara att de icke förnybara resurserna tar slut. Det är vår hantering av de förnybara resurserna som är och kommer att vara problemet! I den trakt där jag bor, i Brasilien, Etiopien och på klotet!

2012-01-06T07:27:00.000-08:00

Fredag kväll 28 oktober 2011:

Det finns nåt mycket fridfullt över mörkerpaddling. Även när ingen strålande stjärnhimmel pratar med en. Bara Söabergens svarta silhuett mot det där märkligt lysande dismolnet i väster, som härbärgerar ljusläckaget från Tollered och Floda. En svag sydvästan ger små svarta vågband, som får kajaken att glida fram som en streckkodläsare mot Hansalandsudden. Det är redan alldeles för sent att ha bråttom att komma i säng och tröttheten virvlade förresten bort redan på perrongen, när tåget lämnade mig .... ensam......... med den ...... ..... mörka ........

......... sjön.

2012-01-06T07:24:00.000-08:00

Söndag 16 oktober 2011:

Vindkantring och plötsligt mera liv på fåglarna igen. Då visar det sig att mitt falkpar fortfarande är hemma! Åtminstone var de på rejält hembesök idag! De företog en våldsam jakt på en stackars and och kretsade sen omkring länge och väl tillsammans och såg till att de verkligen fortfarande kunde regera över hela sjön. Till och med duvhöken tog det försiktigt, när hon korsade sjön.

Just nu

2012-01-06T06:52:00.000-08:00

Just nu, tisdag kväll 13 oktober:

Just nu. Svag nordan. Betyder att E20 är tyst ikväll. Allt som hörs är ljud som betyder något; En nötväcka. Några bommar som går ner långt borta. Mina egna paddeltag.

-Jo, tack jag mår bra!

2012-01-06T06:40:00.000-08:00

På tåget tisdag morgon 13 oktober 2011:

Fullmånen och Jupiter lyste ikapp över sjön i morse. Hann med ett bad också, med värmen kvar i kroppen, innan tåget kom.

Hinner jag somna före Lerum?

2012-01-06T06:33:00.000-08:00

Fredag morgon 16 september 2011:

God morgon!

Bada, människa!

2012-01-06T03:29:00.001-08:00

Sent måndag kväll 5 september 2011:

Bada, människa! Bada! Det finns ingen drog som denna! Bada i natten och förvandla ynklighet till hybris! Det är rätt gött i väntan på revolutionen

(Jag glömde ta kort så det är en gammal bild. Men det var precis så vackert. Nej, det är precis så vackert. Att bada.)

En vanlig vacker gråvädersdag

2012-01-06T02:59:00.000-08:00

Söndag 14 augusti 2011:

Att en småblåsig gråvädersdag kan vara så ljuvlig! Om man bara får några av de mest djupa mänskliga behoven uppfyllda; vara vid vatten, i lä och ha med sig en tidning och P3 dokumentär.

Efter två timmar dök dessutom en av mina falkar upp i en trädtopp på andra sidan sjön. Efter en timme till fick jag sedan se honom i nästan 20 min sakta cirkla sig allt högre upp och försvinna i molnen. Jag lever.

(Bilden är från en annan gång, men kunde varit idag)

Ny ung fru/man

2012-01-05T11:14:00.000-08:00

Torsdag 4 aug 2011:

Min gjusehane (eller om det är honan) kom sent i år och syntes länge ensam, sörjande sina maka i grantopparna kring sitt fina bo. Men i juli dök plötsligt en ung hona (hane?) upp och förälskelsen lyste om min gamling. Länge höll hon (?) på och prövade honom genom att tigga mat som den ynkligaste unge, men nu - alldeles för sent på säsongen - bygger de intensivt på boet och idag ropade hanen och spelflög rakt över vårt hus som den kåtaste ungtupp och lyckades få med sin nya unga fru på de mest prövande flyktlekar.

Prövande är just vad beteendeekologerna skulle säga; prövande varandras vitalitet för att utröna om detta är en lämplig partner. Med-bultande-hjärtan-njutande av varandras lustfyllda kroppar och deras förmågor, skulle jag kalla det. Hinner de stärka banden tillräckligt i höst kanske längtan driver dem båda hit i tid för en lyckad häckning till våren.

Jag håller tummarna och ropar tyst; -Hon är fin! Hon är fin! till honom. (henne?)

Fotnot: Hanar och honor av fiskgjusar är som du anar väldigt lika. Ju mindre skillnader i utseende det är mellan könen hos en art, desto mer lika är ofta också beteendena. Det som ändå får mig att tro att den nya gjusen är en hona, är hennes mat-tiggande vid boet tidigare i somras. Den sortens uppmaningar till hannen att visa vad han går för, brukar vara ett typiskt honligt beteende hos gjusarna och många andra fåglar. Men jag kan inte lova att jag har hållit rätt på vem som är vem sen dess. Men fina är dom, båda två!

Min sjö

2012-01-05T10:39:00.000-08:00

Onsdag 13 juli 2011:

Min sjö! Mina skäggdoppingar! Mina lommar och mina gjusar!

- Kan man äga fria fåglar? frågar en vän på facebook.

- Nej, och inte sina barn heller. Just däri ligger den stora lyckan i att de är här, hos mig, mina!

Huldrans natt

2012-01-05T08:06:00.000-08:00

Måndag 27 juni 2011:

Skymningsspelet Huldrans Natt

Vi startade detta spel år 1990! i tre bortom allt förstånd otillgängliga naturskogar i Värmland. Men folk kom!

Sedan var det fantastiskt att få spela Huldran i Tyresta nationalpark några år, men det är i Trehörningskogen utanför Åkersberga vi har hittat hem. Vi kan bråka och trassla och stressa hur mycket som helst fram till genrepet varje gång. Det spelar ingen roll. Den skogen fullkomligt suger mig till sig varje år. Huldran bor i den skogen, vid den tjärnen.

2012-01-05T07:32:00.000-08:00

från 16 apr t 13 juli:

Totalt fokus på två projekt; Fanny Grens Väg och Huldrans Natt

(Minns inte om jag eventuellt skötte ett jobb också lite mellan varven.)

Fanny Grens väg

- ett sommarnattsmöte med trädgårdens ursprung och väsen

Idén är att under några av årets ljusaste sommarkvällar genomföra ett dans- musik och berättarspel i Göteborgs botaniska trädgård. Det blir ett spel om trädgårdens historia, om ett märkligt kärleksmöte men också om det starka mötet mellan människa och natur i trädgården.

Spelet genomförs av berättare, kör, dansare, musiker - och gärna trädgårdsentusiaster!

Det hela börjar som en historisk guidning i trädgården. I takt med att skymningen börjar falla, tas dock berättelsen allt mer över av de människor och väsen från förr som ännu andas i botaniska trädgårdens växtlighet. Snart finner sig publiken inte bara omgiven av, utan också indragen i ett tidlöst kärleksmöte; det mellan det tidiga 1900-talets Fanny Gren på Stora Änggården och den trädgård och natur som omgav henne - personifierade av 1600-talets mytiske hejderidare och beskyddare av Slottskogen och Änggården; Arfued Djureskytter. Publiken lockas av dans, musik och händelser på en lång vandring genom trädgården och skogen. När de till slut leds åter till den plats där guidningen började finner de sig deltagande i en drömliknande musikalisk skördefest - eller är det bröllopsfest? - tillsammans med de trädgårdsarbetare/gudaväsen de sett eller anat under guidningen.

Vår önskan är att publiken ska få med sig en gnutta mer förståelse av vår historia, men framförallt en upplevelse av den besjälade natur, som egentligen hela tiden finns där runt omkring oss - men också djupt inom oss. En stunds magiskt möte med naturen i vår hetsigt rationella och allt mer naturfrånvända tid.

En undertext i spelet handlar om just detta; om mötet mellan människan (Fanny) och naturen (Arfeud Djureskyttere) och allt det liv som dessa - katalyserade av mötet med skogens andeväsen (nymfer och fauner, älvorna, Näcken och själva skogens rådare Huldran) - skapar tillsammans (trädgården, odlingen, lustgården, paradiset). Vår tro är att människan behöver det magiska mötet med naturen för att få kraft att arbeta för en harmonisk värld i respekt för den omgivning som givits oss.

Planen är att genomföra spelet under 5 kvällar/nätter i juni 2011.

p.s

Det är värt att notera att den väg genom Botaniska trädgården som vi i stort sett ska följa nu kommer att få heta Fanny Grens väg och att fortsättningen på den uppe på Änggårdsbergens ljunghed visar sig sammanstråla med fortsättningen på Hejderidaregatan!

Mer bilder:

https://picasaweb.google.com/106600792516946188727/2011FannyGrensVagRabalder?authkey=Gv1sRgCMOs_vLx-rDtjwE&feat=email#

Det bubblar

2012-01-05T07:22:00.000-08:00

Lördag 16 april 2011

Grodorna leker! Totalt fokus på orgasm.

2012-01-05T05:09:00.000-08:00

Torsdag 14 april

Livet är stressigt nu, men njuter, njuter, njuter av min dagliga paddling. Den är som ett hål i tillvaron. Ett hål jag kan glida ner i som en säl på isen. Plötsligt bara bäras fram av den omslutande vattenrymden och sväva iväg utan ansträngning - sak samma om vågorna slår in över fördäck och regnet piskar mig eller jag bara glider fram på den där tunna osynliga ytan.

Hur kan människor leva utan andningshål?

Hur har jag kunnat?

Kan jag?

Äntligen!

2012-01-05T04:57:00.000-08:00

Tisdag 12 april 2011:

Jag har gått ur idet, kläckts, vaknat, återuppstått,

begått revolution, reningsbad, premiär,

tittat upp som en sippa ur marken,

och känt endorfinerna gå bärsärkagång med förkylningsvirusen;

premiärpaddlat!

Världsarv?

2012-01-05T01:55:00.000-08:00

5 april 2011

Nej, jag har inte glömt vår Afrikaresa. Det gör man inte. Åsynen av baobabträden vid foten av den stora gravsänkan, sammetsnätternas stjärnor och ljud, de väldiga slätterna med stora vilda djurflockar ända mot horisonten.

Egentligen tycker jag att ordet "världsarv" borde inkludera allt denna jord fram till idag har frambringat, inklusive min sjö, den eviga isen på den och kajorna ovanför den, ja inklusive mig själv, min plastkajak och den evigt jävla bullrande E20.

Men om jag måste välja ut en enda plats som mer skyddsvärd för framtiden än något annat, skulle det kunna bli "världsarvsområdet" Serengeti - Masai Mara - Ngorongoro.

Det finns också åtskilliga vägar på denna jord att ifrågasätta, som t.ex. Scan Linkmotorvägen genom Ljungskile som vi startade en hel trädkramarrörelse för att stoppa, och den evigt-jävla-bullrande-E20. Men om jag måste välja ett vägbygge som måste synas mer i sömmarna än något annat, blir det den föreslagna nya vägen tvärs igenom norra Serengeti.

Jag är inte jätteinsatt i detaljerna, men tillräckligt för att stödja den nybildade ideella organisationen Serengeti Watch som arbetar för ett bevarande och en hållbar utveckling av detta världsarv.

Gör det du med!

Här är länken:

http://www.savetheserengeti.org

Isen ligger envis, envis

2012-01-05T00:51:00.000-08:00

2 april 2011

Sitter inne och förstärker min otillfredställelse genom att läsa en välformulerad insändare om arbetstid och miljö i dagens GP.

Tänk att så få vågar lyfta denna fråga. Detta är en sak som vi inte kommer runt om vi vill ta klimathotet på allvar. Vi kan handla miljövänligt och klimatsmart i det oändliga, men så länge vi tar ut produktivitetsutvecklingen i mer pengar istället för mer fritid, kommer vi att behöva göra av med dessa pengar genom en allt effektivare konsumtion under vår lika korta fritid. Så enkelt är det faktiskt.

Och vad ska vi då konsumera? Hittills har denna konsumtionsökning snarast i ökad utsträckning skett i särskilt miljöbelastande former som mer köttätande, större bostäder och mer resande.

Frågan om kortare arbetstid är dessutom en av ganska få frågor där det finns en tydlig intressemotsättning mellan politiker och väljare - och där väljarna vill mer, men politikerna stretar emot. Jag brukar ogilla skarpt när man talar om "politikerna" som en enhetlig grupp med särskilda brister eller en egen agenda. Finns det något generellt att säga om "politiker" så är det snarast att de är mer vidsynta, kunnigare och klokare än "vanligt folk" och precis så ska det vara. Men just i frågan om kortare arbetstid tror jag att det finns en intressemotsättning i det att politiker är mer måna om en ständigt växande kaka, därför att det gör deras politiska arbete så mycket enklare. Att förändra samhället genom att bara ge mer till några eller något är betydligt enklare än att vara tvungen att ta från en för att ge till en annan.

Jag vet att det finns krafter i riksdagen som fortfarande står upp för kortare arbetstid, framförallt inom miljöpartiet. Men dessa krav tenderar mer och mer att bli som sossarnas republikkrav; det är något man inte så gärna pratar om.

Går med i Nätverket för Kortare arbetstid. http://kortarearbetstid.nu/

Isen är kommen

2012-01-05T00:31:00.000-08:00

19 februari 2011

En massa snö blev en massa tö, blev skridskois, blev mer tö, blev lite snö,

blev nya vida landskap av frusen dramatik för långa promenader till fots...

...eller per cykel

2012-01-05T00:06:00.000-08:00

5 februari 2011

Vårflod i bäcken och hårda vindar med virvlande kajor över sjön. Isen ser fortfarande farbar ut, utom längst in mot land, men med stora vattenpölar och växande råkar. Ett gäng isfiskare motstod blåst och blöta, men jag avvaktar nog lite...

Serengeti känns redan långt borta.

2011-01-26T12:03:00.000-08:00

Is! Is! Hård, mörk, gnistrande is breder ut sig över hela den sjö jag bepaddlade för ett par månader sedan.
Nu susar jag fram över den med långa skär och ser de bekanta hållpunkterna passera; tarzanskogen, skrakviken, jättaekstubben, hökudden, Framnäs båthus, doppingvassen.
Den plötsligt fria vidden och det markbundet välbekanta på en gång.

Afrika, dag 3
Sitter på en låg kulle med spridda akaciabuskar framför riftdalens höga brant och spanar mot några stora rödnäbbade noshornsfåglar som plockar i sig frukter från ett litet träd med rötterna nånstans mellan 15- och 10-miljonerårslagren. En liten bit ifrån mig står ett gigantiskt baobabträd och putar med magen och spretar grenarna mot skyn. En liten mourning dove landar spelande i en av grenarna.
Vi bor några hundra meter bort i en lodge med utsikt över allt detta. Området hör till en närbelägen massajby - fast jag är inte säker på att dessa nomader skulle uttrycka sig så. Baobabträden må vara heliga för dem - det är dem de går och anförtror sig till när de behöver fatta svåra beslut. Men varken marken eller träden tillhör byn. De bara är.
Men allt detta är förståss på väg att luckras upp. Tack vare lodgen har massajbyn fått både vatten och arbetstillfällen och omfattningen på deras bananodlingar nedanför mig visar att de inte längre vandrar fritt med sina djur efter årstider och regnfall. Det fullständiga nomadlivet är inte längre hållbart, med ökande befolkning, växande getflockar, minskande fria områden och minskande regn. Vandringen mot nya hållbarheter har börjat. I bästa fall är vår lodge ett steg på den vägen.
Igår - dag tre - fick vi veta lite, lite mer om deras liv, när två av dem ledde oss på en liten vandring upp i kanten på årmiljonernas förkastningsbrant, med utsikt över absolut aktuella bananodlingar som tampades med babianer och blue-monkeys som angrep odlingarna från omgivande jättefikusar i den naturskyddade branten. Dessa bönder gjorde som våra egna bondeförfäder när staten förbjöd dem att avverka ekarna i sina ängar. De eldade sitt röjningsris lite extra vårdslöst, upptornat tätt inpå stammarna. -Så gör inte vi massajer. Inte här. Branten här är skyddad. Vi är nästan bofasta nu. Våra barn går i skolan. Vi frågar inte längre baobabträden. Vi är kristna nu. Och våra söner dödar inte längre några lejon som mandomsprov - inte nu längre.
Vi tänkte på detta när vi efteråt svalkade oss i poolen med utsikt över branten.
Och jag tänker på det nu, när jag sitter mitt i årmiljonerna, mitt i baobabernas tidlöshet och kollar fåglar. Det är mäktigt.

Dag 2; 24 dec Rena julafton!

2011-01-21T10:22:00.000-08:00

Vi är i Afrika!
Sent omsider och utan vårt bagage, men vi kom ner! Tack vare en hårdbevakning av Amsterdams flygplats och ett plötsligt uppdykande utrop; -Somebody for Kilimanjaro, Tanzania?Nu sitter vi på en svagt upplyst liten veranda mitt i en mörk grönska av bananplantor, kaffebuskar och bougainvilleor och lyssnar på spelande syrsor och cikador under den varma sammetshimlen.
Vår safariarrangör Arnold hämtade oss på flygplatsen och körde oss på en lång spikrak väg över ett mörklagt slättlandskap, där människor regelbundet skymtade fram i mörkret längs vägen - vandrande på vägen, sittande på en svagt upplyst farstutrapp, cyklande i vägkanten. Ett fåtal lampor lyste upp någon liten butik här, en ytterdörr där, ett tehus där och lät oss förstå att livet pågick där i mörkret omkring oss, utan att dränka sig själva i ljus och sin omgivning i mörker, som vi är så vana vid.
Det slår mig plötsligt att samma sak gällde ljuden; när vi saktade in över de återkommande vägbulorna hördes inte musik eller motorer utan syrsor och lågmälda röster. Är det sant, eller är det min efterkonstruktion av den stillhet vi såg och av den stillhet vi sitter i på denna veranda i kaffeplantagen.
Sch…
… (en groda)
…
…
…sch…
…vi samtalar….
…
…berättar vad vi tyckte oss se…
… (sch)
　
Jag tror att det är detta vi är skapta för; att sitta stilla och hitta på berättelser när vi blir omgivna av mörker, stjärnor och spelande syrsor.
Kan vi ännu den konsten?

Afrika - en turisttripp jul-nyår 2010 Dag 1: 23 dec

2011-01-20T13:38:00.000-08:00

Vi skulle varit i Afrika ikväll. Vi skulle stått vid randen av den väldiga Ngorongorokratern, där heliga ibisar flyger turisternas längtan ner mot bufflar, lejon och noshörningar på den vida lustgården där nere. Istället sitter vi nu på ett hotell med det provocerande namnet Ibis, nära Schiphols insnöade flygplats utanför Amsterdam. Har just spelat in en galghumoristiskt Facebook-hälsning till våra vänner, men detta är också sanningen:
Nedanför vårt fönster utbreder sig en vid krater av gråslaskig P-plats, där iskalla döda bilkroppar står sammanpackade på den stora asfalten innanför kratersidor av gråaste tänkbara hotellbetong. I mina bästa stunder kan jag tänka på människan som jordens trädgårdsmästare - arten som lyckats kolonisera nästan alla ekosystem och modifiera dem så att de kan föda henne och hennes otroliga kulturella mångfald, faktiskt så väl att hon nästan frigjort sig från de parasiter, den svält och den barnadödlighet som snarast är regel bland jordens övriga organismer.
Just nu har jag svårare att frammana bilden av den där trädgården. Holland må kalla sig ett trädgårdsodlarland, men just här känns det bara alltför uppenbart att vi befinner oss mitt i den monokulturella asfaltkultur, som oupphörligt fortsätter att schakta sig ut över vår trädgård och allt djupare in i våra sinnen. Dess kosmopolitiska ljudström som hörs ur hotellets radio känns just nu ungefär lika variationsrik som bilparken där nere på P-platsen. Lika mångkulturell som en asfalt av krossade heliga berg från värdens alla hörn.
Vi har tre eoner av mänskligt varande med jorden mellan oss och Ngorongoro.
Jag hoppas vi kommer dit.

Längtan

2010-03-31T08:55:00.000-07:00

Koltrastarna sjunger i regnet och en flock sångsvanar flygspanar förbi över dimmorna efter samma sak som jag.

Snart.

Snart...

Den där kören Rabalder

2010-01-27T01:41:00.000-08:00

...som får mig att företa nattliga hempaddlingar på måndagkvällar börjar få form på sin nya produktion; Imago. Premiär 17 april på Frölunda Kulturhus. En föreställning om svårigheten och möjligheten att våga spänna ut sina tunna insektsvingar.
Kolla in www.korenrabalder.se

Om is, mystik och naturvetenskaplig världsbild

2010-01-03T08:15:00.000-08:00

Isen har lagt sig över mina paddelvatten och jag får hålla tillgodo med andra källor att sörpla världen ur. T.ex radions teologiska rum om mystik.

Är det sant att människor idag söker sig till mystiken i flykt undan en naturvetenskaplig världsbild? Eller kan det vara så att andra, precis som jag, faktiskt ur just denna beskrivning av vår omvärld och oss själva i större utsträckning än ur bibeln och postillan finner våra djup att sakta sväva över, detaljer att plötsligt sjunka in i och evolutioner att omslutas av?

Kan det vara så att vi alla finner vår föda i den mylla som är oss mest bekant. Ola Sigurdsson finner den i de sammanhang som kyrkorna formulerat genom historien. Jag finner den bland fågelvingar, paddeltag och livets evolutionshistoria. Det betyder inte att all mylla är lika god. Jag tror inte det går lika bra med selleri eller med den flygande spaghettiguden. Och jag tror inte att den unge Jihadbombaren kommer att få uppleva några jungfrur alls - han bara förstör andras möjligheter att göra det. Men jag tror inte heller att den ena myllan måste utesluta den andra. Koranens eller bibelns mystik utesluter inte evolutionens. Och evolutionsteorin utesluter på intet sätt mystiken. Det är bara att fortsätta att försöka vidga sina sinnen. Och sörpla på.

p.s.

Glöm inte Jarawafolkets kamp! Se förra bloggen och www.survivalinternational.org/tribes/jarawa

Om folkmord på regnskogsinvånare - på bio och i verkligheten

2010-01-03T03:10:00.000-08:00

(skrivet den 20/12 -09)

I nästan 30 år höll jag känslorna på avstånd. Igår kväll kom de tillbaka - burna genom biomörkret av senaste Hollywoodäventyret Avatar - filmen om det långvuxna blå naturfolket på regnskogsplaneten Pandora, som utsätts för människosläktets imperialism. Jag satt där i biofåtöljen och grät i skydd av mörker och 3D-glasögon, men ändå för säkerhets skull på de rätta ställena, så att ingen skulle förstå att jag egentligen grät för ett annat folk, på en annan planet och för en annan huvudrollsinnehavare - en som valde att hoppa av när det precis skulle börja.
Så kommer jag hem, får barnen i säng och börjar gräva i de gamla mapparna, breven och anteckningsböckerna. Högar med myndighetsrapporter och turistbroschyrer. En liten pamflett “Note on Tree Plantation and Social Forestry” från öarnas skogsmyndighet. Ett foto på mig själv och en skogsvårdare vid ett nyfällt jätteträd intill skogshuggarbyn. Taget av den beväpnade vakten som följde oss varje steg. “This is in the midst of Jarawaland, you know.“ Tidningsklippen om det stora vägbygget, som nu skulle återupptas rakt genom regnskogen, trots skogsfolkets attacker med - just det - pilar och spjut mot schaktmaskiner och traktorer. Och så får jag syn på det där som jag vet finns där i högarna, men som jag helst vill slippa se; det gulnade numret av “The Light of Andamans” från 24 maj 1982 med artikeln “A foreigner´s views: Officers Seeking Favour Described As Blot On Andamans”. “Mr Kale Bergil a Swedish National came to the islands as a tourist…” Det var där jag i vredesmod namngav och angrep lokala myndighetspersoner för allt från korruption till förtäckta folkmordsplaner, trots att de kanske var mer eller mindre oskyldiga.
Lite längre ner i högarna hittar jag det där vykortet som fanns på min näthinna; bilden av det unga leende paret ifrån den första gruppen jarawas som efter något årtionde med utlagda glaspärlor, knivar och vackra tyger just slutit fred med kolonisatörerna. Frånsett att de är korta och svarta istället för långa och blå, kunde bilden ha funkat som filmaffisch. Deras öde skulle i alla fall ha lämpat sig väl som underlag till ett manus i ännu en civilisationskritisk sagofilm - från vårt eget klot, med nutida storföretag inblandade. Beläggen för den där inblandningen hann jag aldrig få innan jag visades ut från öarna den där majdagen för nästan 30 år sen. Men jag var fast besluten att gräva fram bevisen och sedan skrika ut dem så att världen skulle förstå. Istället åkte jag hem och sorterade papper, tänkte börja “från början”, skriva den där stora boken, och fick skrivkramp.
Idag lever Jarawafolket kvar i sin regnskog, men utrotningskriget pågår, bara lite mer sofistikerat än pangpangslutet i filmen. Folket lever numera granne med den stora vägen, med tillhörande illegala nyodlingar som sakta växer till och permanentas allt mer. Då och då kommer turistbussar på vägen på “pygmésafari“. Och pygméerna väljer allt oftare att visa upp sig. Insamlad honung byts mot kexpaket. Eller också tar man bara för sig av det synbara överflödet av mat och saker som tycks finnas kring nybyggare och turister. Två svåra utbrott av mässlingen har redan drabbat Jarawas på senare år. Mässlingen var en av de sjukdomar som bidrog till att snabbt utrota 13 av de ursprungligen 14 stammarna på huvudöarna under slutet av 1800-talet. Nu är “bestraffningsexpeditionerna” utbytta mot turistströmmar. Inte minst från den nyanlagda strandhotellanläggning som just fått klartecken att fortsätta alldeles intill gränsen för Jarawas territorium. De har klarat både krig och försoningsförsök i flera hundra år. De visste hur de skulle överleva tsunamivågen för några år sen. Kanske blir det nu istället svininfluensan som “gets the work done“ den här gången? Skogsindustrin är redan på plats på öarna och har förvandlat stora delar av grannfolkens land till “badlands” eller oljepalmplantager.
Nej, kolonialkriget är inte över. Den här gången kommer det dock inte att vinnas av varken en omvänd och förälskad marinkårssoldat eller av en under decennier försoven nyfiken turist. Men kanske kan internationell opinion spela en roll! Sök på “Jarawa” på nätet och du hittar både den internationella urbefolkningsorganisationen Survival International och Andamanöarnas lokala miljöorganisation. Båda kämpar för detta folks rätt till överlevnad i sin egen skog och på sina egna stränder.
Gå och se filmen! Kom sen ut ur biomörkret, torka tårarna och ta en titt på den verklighet som försörjer oss med palmolja och andra nyttigheter!
Survival International hittar du på http://www.survivalinternational.org/
Se artikel och bilder i brittiska nätupplagan av The Telegraph:
www.telegraph.co.uk/news/picturegalleries/worldnews/5454530/The-Jarawa-tribe-face-new-threat.html

Lovsång till P1 och väntan

2009-12-27T08:43:00.000-08:00

Visst är sjön en av mina viktigaste energikällor (tunn böljande iskristallsörja vid stranden). Liksom tystnaden, fåglarna. Baden förståss! Ja, ni har nog märkt. Men också P1! Tack gode Livetsutvecklingpåjorden för P1! Idag (27/12) var det Teologiska rummet, medan jag snickrade skate-rampmodeller med sonen i köket. Ett lärt, insiktsfullt och tankeväckande samtal med Ola Sigurdsson och Kerstin Ekman, mellan sticksåg, klementinlådor och trälim.

-Det handlar nog mycket att som Ekelöf säger; - Var stilla, var tyst och vänta!

Kerstin Ekman citerar Ekelöf för att förklara hur hon ser på frågan om huruvida litteraturen eller den mystiska upplevelsen kom först. Nej den mystiska upplevelsen kom nog först, kanske just ur stilla tyst väntan. Men sedan är förståss litteraturen/språket/myterna en oupplöslig del av våra beskrivningar, tolkningar och varseblivningar av dessa upplevelser. OBS att detta är mina ord och inte Kerstin Ekmans. Men jag trodde nästan att de citerade Ekelöforden var ursprungligen sprungna ur min vän Per Westman till vårt urskogsskymningsspel. Men vad är ursprung? Sprungna ur? i språk, myter och liv? Vi kör detta spel - Skymningsspelet Huldrans natt - varje sommar och jag säger orden varje spelkväll. Hela spelet handlar just om detta. Ändå når mig orden - och budskapet - som helt nytt, när jag får höra dem uttalade av Kerstin Ekman, som ett Ekelöfcitat, som svar på denna fråga. Inte bara iskristaller formerar sig ständigt nytt och reflekterar ständigt nya himmelska grådagrar.
Var stilla, var tyst och vänta!

Hur ofta gör vi det?

Vara tyst?

För övrigt anser jag att E20 bör stängas!

Aprilhimmel med novembermåne

2009-11-30T14:35:00.000-08:00

Nattpaddling hem från kören igen. Håkan Hellströms Aprilhimmel brusar i öronen och tvingar mig till lyckligt vansinnestempo över viken, medan fullmånen lösgör sig ur självlysande molnbankar och skvätter månstänk lite här och var i vågorna. Dövar effektivt min vilsenhet med snabba paddeltag, brusande tonårsförälskelsemusik och spikrak kurs genom glittret. Tycker lite synd om alla dem som missar detta underbara morfin.
- Och egentligen är det okej med meej! sjunger kamratkören.

Nattpaddling med Arvo Pärt

2009-11-16T14:46:00.000-08:00

En öl efter kören, pendeltågets halvtimmes själ-kavalkad och sen en jämnt rytmiskt värmande glidande nattpaddling hemåt med Arvo Pärts Magnificat i lurarna. Det är stort. Och varmt. På bryggan är det inga problem att ta av sig kläderna för ett nattdopp. Det svåra är att skilja sig från MP3-spelaren innan man hoppar i. Något är starkt närvarande, men är det verkligen i sjövattnet och de kala träden detta något finns eller är det kanske i musiken? Eller kanske det är inbyggt av duktiga tekniker i min lilla musikpryl. Eller bor det i ölens alkohol? Eller i mina egna endorfiner? Eller i min egen önskan? En sak är säkert - allt detta är bara några olika uttryck för vad livets mångfald åstadkommit i en liten stund på denna jord - inklusive min känsla av att ifall jag skulle dö just i detta ögonblick skulle jag dö lycklig.

Ordet som blev kött,dun och vingar

2009-11-11T11:28:00.000-08:00

Det blev ingen meditationspaddling i går morse. Istället blev det en våldsam kamp mot tiden och motvinden över vikarna. Fullkomligt utpumpad slängde jag undan kajaken i hasseln och klev upp på perrongen precis när tåget rullade in. Ändå gled tankarna i min pulsdunkande skalle in på frågan jag fick av en kompis härom veckan:

- Vad är det för Gud du tror på egentligen?

Jag har skrivit ett halvfärdigt inlägg som svar, men det kanske aldrig blir färdigt. Trots att denna blogg är tänkt att få utgöras av halvfärdiga tankar. Så det kanske kommer. Men jag kom att tveka inför värdet av teologiska teoritankar. Min Gud kanske beskrivs bättre av fågelboken, som jag tror jag skrev nån gång.

Men...

Jag vågar hävda att Naturen är vår största religion, vår viktigaste själasörjare och tröstare och tillhandahållare av en meningskapande världsbild. För mig fungerar den definitivt så. Jag känner och har nog alltid känt en sorts maning att predika denna religion. Men kanske gör den sig bäst utan uttolkare. Jag är osäker på detta. Kanske är det just i sin egenskap av fullständig ordlöshet och kravlöshet naturen bäst fyller dessa viktiga funktioner.
Men samtidigt; Vi lever enligt globala värderingsmätningar inte bara i världens mest sekulariserade land utan också det mest individualistiska. Det verkar också som att den globala trenden är på väg i vår riktning. Den ord- och kravlösa privatreligiositeten passar in i det mönstret. Frågan är bara om vi klarar den ensamheten. Rockkonserter och fotbollsmatcher i all ära, men kanske räcker de inte för att fylla våra behov av det som jag faktiskt känt mer i bekännelseorganisationer som missionskyrkan eller fältbiologerna än själv i naturen, nämligen gemenskap och tillhörighet. Dessa känslor må vara hur farligt dubbelsidiga som helst, och i detta land och i denna tid är de närmast att betrakta som svordomar. Men jag tror inte vi kommer ifrån dem. Det kanske är där orden kommer in. Som viktiga. Känsliga. Och farliga.

Allt handlar om skönhet?

2009-10-30T01:16:00.000-07:00

Egentligen handlar nästan allt om skönhet. Skönheten får oss att välja vem vi ska leva ihop med, får oss att sätta nya barn till världen, styr var vi bosätter oss, vad vi köper, sätter på oss och samlar på oss, vart vi reser och vad vi lägger vår fritid på. Den får oss att vilja ta hand om kattungar och igelkottar, rädda barn i andra delar av världen och bevara vackra djur och vacker natur långt där borta, som vi aldrig kommer att få se. (Vem vill rädda en slemmask?) Är det rentav av så som en del säger att vi egentligen inte bara gör oss vackra utan också gör karriärer och tjänar mer pengar för att få större tillgång till vackra män/kvinnor omkring oss?
Skönheten styr oss!

Just nu grävs kulturlandskapet kring E20 mot Alingsås upp för att man ska vinna lite tid och pengar i resan till Göteborg. Fascinerande att vi är beredda att förfula landskapet omkring oss så mycket för att tillfredställa dessa skönhetsbehov.

Inlaga till Vägverket ang. väg E20 Ingared-Tollered

2009-10-06T12:38:00.000-07:00

I gårkväll paddlade jag hem i månglitter över hela sjön och i morse kände jag mig tvungen att solhälsa månen när jag steg upp. När jag kom ner till sjön fanns morgondimmorna där som jag hoppades över en blank sjö. Ändå var allt redan förstört. Den svaga vind som fanns låg tydligen på från vägsidan, för hela sjön var redan inbäddad i morgonrusningens trafikbrus.
På morgonen handlade mina tankar om ifall jag var på väg tillbaka i mina tankars cirkelgång till den där frågan från den närvarodrabbade 15-åringen på den vårmornade leråkern; -Tänk om det är så här det är meningen att vi ska känna i livet? (Se mina första blogg-inlägg) När jag kommit ner till sjön hamnade jag nu istället rakt in i den andra ändan av samma fråga: Ska vi nånsin kunna hejda vanvettsbullrets hjärnhinnemaskar från att äta sig in i den mjukaste delen av våra medvetanden?
Jag paddlar på i vredesmod, men när jag rundar Hansalandudden och glider in i Norsesundsviken avtar plötsligt bullret och för varje paddeltag jagas - utan att jag först noterar det - maskkräken på flykten och ploppar ner i sjön med dropparna från paddeln.
När jag sen sitter en stund på bryggan vid stationen för att titta på smålöjorna - Är det löjor, Johan? - som hoppar som tokiga kring bubbelstråket efter min färd över viken, är jag plötsligt på väg att missa tåget!
Hur lättstyrda är inte våra sinnen?
Hur synd om mig är det - egentligen?

Icke desto mindre; Denna morgon - liksom de flesta - är denna sjö till 90% allvarligt bullerförorenad. Det är synd. Just synd. Jävligt synd.

Smädad perrongfrid

2009-09-29T21:47:00.000-07:00

Fryser och lider på perrongen. Fryser för att jag stod still och frös i väntan på bussen, satt och frös i bussen - första morgonturen - och nu står still och fryser på perrongen. Lider för att jag just nu istället kunde ha klivit upp på perrongen från andra hållet, varm i kroppen av en paddeltur genom de fullkomligt magiska morgondimmorna som stiger upp i kylan över det varma blankstilla vattnet framför mig. Förbannar min morgonslöhet som orsakar mig detta och förbannar alla tusentals morgonslöa bilister som vräker sig fram på E20 på andra sidan sjön och smädar min perrongfrid med sitt eviga eviga buller. Må era köer börja i Partille centrum!

Jag ska i alla fall sova på tåget.

om Venus och lättja

2009-09-15T13:54:00.000-07:00

Jag säger det igen; lättjan är livets värsta fiende. På andra plats kommer rädslan och på tredje vägtrafikbuller - det eviga jävla bruset. Sen kommer krig och sjukdomar och diverse övergrepp och sånt. Nej jag är inte helt seriös nu. Men nästan.
Trött av ett sent föräldramöte igår och en krypande kultinginfluensa i kroppen satt jag på tåget för en stund sen och önskade att jag inte hade tagit kajaken i morse genom morgondimmorna till tåget.
Kallt och mörkt på perrongen när tåget rusade vidare i natten. Nära att halka i vattnet när jag famlade efter paddeln i strandslänten, bländad av stationsbelysningen. Men en uggla flög plötsligt upp framför fötterna på mig och fladdrade ljudlöst bort ur ljuskäglan. (Konstigt, såg nästan vit ut under, men nej, fåglar ser alltid konstiga ut i lyktsken). Färst när jag fått i kajaken, satt mig i den kalla sittbrunnen och stött ut mig från bryggan, började jag vakna. Verkligheten bestod plötsligt inte längre av längtan efter ett varmt buss-säte och en ond aning av halsont, utan av ett sakta glid fram över en fullkomligt slät mörk vattenyta med Venus starkt lysande både ovanför och nedanför stäven. I takt med stationsljusens avtonande och mörkerseendets återkomst tändes fler och fler - över och under mig - av dessa nålstick i natthimlavalvet, som vi är skapta att leva under. Som våra förfäder och förmödrar levde under varje natt och under vilka de skapade sina sagor, sina världs- och gudsbilder, som så småningom blev våra...
Våra vad då? Jag tror att Gud håller på att dö ifrån oss, men inte för att han inte längre finns, utan för att vi inte orkar flytta våra feta arslen från tv-soffan och gå ut och se att han faktiskt är kvar där ute. Vi tror inte på Gud, eftersom det verkar ologiskt att han skulle finnas. För logik har vi lärt oss. På TV. Du skall inga gudar hava jämte media. Så dra ner gardinen och ta ett par zap till!
Därute skrattar gud och ugglorna ikapp. Åt himlens stjärnor och mänskors sagor, åt trötta tv-tittare och åt intet förstående bloggare.

En vanlig dag

2009-09-07T23:09:00.000-07:00

Sent måndag kväll.
Mörkt, men inte ens nermörkt, bara mycket mörkgrått i olika nyanser. Motvind men bara delvis. Och rätt måttlig, med måttliga vågor. Trött. Lite mer än vanligt, men inte överdrivet. Kallt. Nej egentligen inte, varken i vinden eller i stänket.
En vanlig dag helt enkelt.

Vad är det för fel med plastblommor?

Om lidande och lust hos en blöt ärtsångare

2009-08-11T07:55:00.000-07:00

En av dagens många våldsamma skurar har just lämnat plats åt en glipa sol. I flädern utanför fönstret sitter en blöt ärtsångare på en solbelyst kvist och ruskar på sig för att så snabbt som möjligt bli torr och återfå värmen i kroppen. Att bli blöt och kall är inte bra. Det gäller att hinna runt och få i sig tillräckligt med bladlöss och fjädermyggor för att klara flytt till Afrika snart. De flesta av hennes syskon och tusen och åter tusen andra småfåglar kommer snart att duka under under denna flyttning för att det regnat för mycket och de bränt för mycket fettreserver på att huttra och fått för lite tid på sig att fara runt och äta insekter.

Nej naturen är inte bara full av livslust som hos spelflygande ormvråkar under höga moln. Naturen är minst lika full av lidande. Ärtsångaren led sig säkert igenom de huttrande kalla regnskurarna nyss precis som hundratusentals varelser med henne. Just för att de hotar hennes liv är hon säkerligen programmerad att hata dem som pesten. Lida och huttra. Precis som vi.
Men ingen varelse har lyckats skydda sig från de kalla regnen som vi. Ingen drabbas så lite av trauman och ond bråd död som vi. Ändå pratar vi om det tänker på det läser och ser filmer om det skapar religioner kring det. Ständigt. Och kurar i våra stora byggnader.
Ingen varelse blir så lite drabbad av regn och kyla som vi.
Men vart tog lusten att flyga till Afrika vägen?

2009-08-05T14:50:00.000-07:00

Jag står på altanen och snickrar på ett ved-tak när jag plötsligt hör dem jama "från en obestämd plats i rummet", som den gamla stereoradioteströsten brukade säga. Men jag vet ungefär var jag ska spana, och där är de; som små prickar i skyn syns våra tre ormvråkar kretsande högt, högt däruppe. Ivrigt jamande och då och då med små utfall mot varandra skruvar de sig högre och högre. De har uppenbarligen hittat en perfekt häftigt stigande varmluftbubbla, kanske nyss genererad av de solheta taken och gatorna i Ingared? En av de vuxna får till och med för sig att börja spelflyga i höga bågar och branta dykningar, fast det är långt förbi spelflyktstider. Utsikten däruppifrån måste vara sanslös, liksom känslan att lyftas av själva luften och kunna leka sig fram igenom den. Gör de allt detta för att spana byte eller markera revirets gränser eller något annat nyttigt? Knappast. Det finns sannolikt bara ett svar på vad som driver dem; Lust! Lust att flyga, lust att leka, lust att pröva sina förmågor och lust att njuta av utsikten. Sen finns det kanske bieffekter som att de får träna sig inför flyttningen, kan spana in nya jaktmarker eller får testa sin partners förmågor. Men deras känslor, som de också fyller mig med, är alldeles säkert lust och skönhet. Om de dessutom kan känna tacksamhet och sanslös förundran inför den som skapat dem och hela myllret under dem med dessa förmågor, det vet jag däremot inte. Men jag kan.

2009-07-22T06:52:00.000-07:00

Tänkte fortsätta om vår nedärvda önskan att tillhöra; kompisgäng, ideologier, yrkesgrupper, kungar och religioner. Tänkte ursäkta mina onödigt raljanta ord om religioner skapta av skäggiga tyranner och berätta mer om vad jag menar med djup och skönhet i den framväxande vetenskapliga världsbilden av vilka vi är och var vi kommer ifrån. Och så hamnar jag i Lasse Bergs sommarprat om just precis detta och kan bara luta mig tillbaka och njuta av den vackraste och bästa och mest uppfordrande predikan jag hört på länge. Han säger allt jag ville säga, fast mycket bättre. Och med underbar musik.
Så jag säger bara; Lyssna och njut:
http://www.sr.se/webbradio/webbradio.asp?type=latestbroadcast&Id=2071&BroadcastDate=&IsBlock=

Liror över medelhavet

2009-07-13T13:07:00.000-07:00

Loutraki, Skopelos, söndag morgon
Det blåser friska vindar över Egeiska havet. Bland de vita gässen på det mörkblå havet seglar medelhavsliror och en gulnäbbad lira i vackra båglinjer på vågkammarnas uppvindar. Lirorna har säkert seglat här i miljontals år, men få hav, om något i världen, har beseglats så länge av människor som detta hav.
Beseglats? Ordet associeras, precis som detta hav, till beseglade öden, till mäktiga gudars spel med människor i bräckliga farkoster. Fast det förståss är tvärtom; just här kring detta hav har människor uppfunnit och spelat sina gudaspel med varandra, hittat på, använt och drivits av sina gudar att bekriga, besegra och behärska varandra. I perioder av fredlig handel säkert också begripa varandra, men frågan är om gudarna varit till någon nytta då?
Det är i alla fall inte svårt, när man skådar ut över detta oändligt vackra, ständigt föränderliga, lika livgivande som mordiska hav, att förstå gudarnas uppkomst och närvaro här. Det är heller ingen tillfällighet att tätheten av små vita kyrkor och kloster på otillgängliga bergssidor och klippor med vidunderlig utsikt är högre här än någon annanstans. Också min gud är i högsta grad närvarande här i lirornas svep över vågorna.
Men självklart är inte vackra hav någon förutsättning för att människor ska uppfinna gudar. Gud och människa är nog betydligt djupare förenade än så. Knappast något folkslag före humanetiska förbundet har lyckats leva utan en gud som uttryck för sin förundran inför livets under, gåvor och grymhet. Antingen livet visar sig som ett böljande Medelhav, som ett jätteträd i halvöknen, som paradisfåglar i djungeln eller som renhjordar över fjället. (Lyssna förresten på Sofia Jannoks sommarprat från den 30 juni http://www.sr.se/sida/artikel.aspx?programid=2071&artikel=2847732 så förstår ni mer!) Jag tror att Gud mår bäst också idag av att uttolkas ur den verklighet vi själva upplever, ur de hav och renhjordar och sorger och brinnande buskar vi faktiskt har i och omkring oss, istället för ur gamla bokrullar skrivna av diverse skäggiga tyranner i andra tidsåldrar. Visst finns det guldkorn att vaska fram också ur deras tirader, men för mig har dagens ständigt prövade och utvecklande evolutionsteori betydligt mer skönhet och djup än Moseböckerna. Ska jag välja mig en ledsagande katekes blir det nog Mullarneys Fågelguiden.
Om de lugnt bågseglande gulnäbbade lirorna därute över vågskummet står det:
“Knappt silltrutstor lira som utmärks av långa, böjliga vingar som hela tiden hålls lätt eller tydligt kupade. Flykt med långa glid tätt över vattnet (även i nästan vindstilla!), avlösta av 3-4 (sällan 6-7) rätt lugna slag”
För den som sett dem, eller längtar att se dem, är detta gudomlig poesi.

Om Kamprad och lyckan

2009-06-20T04:30:00.000-07:00

Lyssnar på sommarprat lite hipp som happ som man kan göra nu. Och välja ut godbitarna. Ingvar Kamprads sommarprat 20 juni var en sådan.

Oerhört intressant om hur denne mans ståndaktiga bondförnuftiga och närmast jantelagsbaserade entreprenörsmoral på absolut tvärs mot den numera instutionaliserade klipparmentaliteteten i företagsvärlden, skapat ett av världens mest framgångrika företag.
Valet att inte gå in på börsen, för att kunna investera långsiktigt och slippa tvingas till kortsiktig kvartalskapitalism, har troligen varit en förutsättning för denna framgång. Att en sådan ideologi och image skapat framgång i Sverige är inte så märkligt. IKEA har förståss varit i fas med svenskarnas självbild. Riktigt intressant är att denna framtoning nu ger sådana framgångar i land efter land över världen. Det bör påminna oss om att vår gamla myt om det kollektivistiska folkhemssverige till skillnad mot omvärldens individualism inte bara är en myt, utan fullkomligt fel; i själva verket är det svenskarna som är extremt idividualistiska, enligt alla internationella värderingstudier. Det är ingen tillfällighet att IKEAs reklam idag satsar allt på att marknadsföra sig genom mångfalds- och individualitetsargument.
Och jag måste erkänna det; jag faller för den; IKEA-kombinationen av folklighet och mångfald.

Detta hindrar inte Kamprad och IKEA från att vara en del av den väldiga kommersiella kraft som likriktar världen idag.
Kamprad fortsatte i sitt sommarprogram med att uttrycka förhoppningen att få inreda de usla bostäderna i medelhavsländerna så att de stackarna slipper sitta utomhus som de gör idag, bara för att de har det så torftigt inne. Hm...

Jag tror nämligen att en viktig orsak till att dessa länders invånare har så hög kvot som de har på det globala lycko/inkomstidexet, beror på deras mycket sociala livsföring - det är inte bara jag som tror, utan en vanlig slutsats bland lyckosociologerna - och att denna sociala livsstil i sin tur har stark koppling till klimatet; man vistas mer utomhus och blir därmed mer social. Och därmed lyckligare relativt sin inkomstnivå.

Frågan är alltså; Kommer greker och italienare att nappa på Kamprads idé och lämna sina ljugarbänkar och plazor för att istället ägna mer energi åt sina bostäder och i samklang därmed bli lite mer som oss nordbor och sitta inne i våra fina hus och pyssla med våra prylar och odla vår individualism? Det värsta är att jag tror han har rätt.

Några övningsfrågor till texten:

Tror jag att folk låter lura sig till sämre lycka?

Svar: Ja.

Hör jag själv till de lurade?

Svar: Ja

Vilket visar att det inte räcker med insikt för att förändras.
Eller för att förändra världen.

2009-06-17T22:55:00.000-07:00

Regn i morse.

Ursäkta mina blasfemiska teser om skönhet i förra inlägget. Jag har en dragning åt blasfemier - vet inte om det är att jag av "politiskt korrekta" skäl vill motverka min egen känslosamhet.

Jag minns när jag som tonåring hemma i köket, fullständigt uppfylld av en förälskelse, tänkte att "den dag man kan vetenskapligt förklara kärleken, den dagen ska jag hoppa av denna världen".

Sen dess har jag funnit mig oupphörligt granskande, grunnande, försökande förstå. Både kärleken och skönheten och gud och allt annat som jag själv finner heligt. Och funnit att det mesta blir faktiskt ännu vackrare under lupp. Jag tror att gud mår bäst av en hård naturvetenskaplig granskning!

Regn är vackert på sjön - gudomligt vackert.

Varför finns vackert?

2009-06-17T12:59:00.000-07:00

Var ute och härjade runt i Lerumsnaturen idag för naturvårdsplanen. Somt är vackert och somt är fult. T.ex. träd som djur har betat på. Eller kraftledningar.

Jag har en tes - nej, många, det har ni säkert redan märkt, men här kommer en: Skönheten är lika gammal som rörelseförmågan.

När mormorsmormors......mor blev en rörlig cell var hon tvungen att skaffa sig skönhetssinne. Annars är det nämligen meningslöst att röra sig - om man inte vet vart man ska! Allt sedan dess har organismer tyckt att t.ex. ljus är vackert, eller mörker eller stenrösen eller hagar med utsiktsträd eller vattenhål på savannen.

När mormorsmor...mor blev apa började det redan bli mer komplicerat. Ovanpå tycket för vattenhålen på savannen, kom tycket för sånt som andra, stora, starka, viktiga i flocken tyckte om. Sinnet för politiskt korrekt skönhetsuppfattning om man så vill.

Sålunda vet jag inte riktigt varför jag njuter av det välbetade kulturlandskapet, när jag äntligen hittar det i detta vårt igengroende landskap, men vackert är det:

den vida utsikten

de betesansade träd med sikt mellan stammarna

de vilande djuren i grönskan

en lätt slingrande stengärdesgårds linje genom landskapet

en kraftlednings lätt bågformiga linjer ovanför ( hm?)

Skönhet är spännande

Nu bloggar jag här istället!

2009-06-13T01:20:00.000-07:00

Jag flydde alltså hit från min förra reklamdrabbade blogg. Inläggen nedan är mina gamla överflyttade - och lite modifierade ibland. Läs t.ex. Utkast: Filosofiska rummet, som är lite påbyggd. Återkommer mer om detta framöver.

Paddlade förresten hem i mörker igen igår - mörker, regn och kyla om man ska vara noga - och kan bara igen konstatera. Lathet är en av livets värsta fiender. Nu ska jag paddla mer igen! Och pladdra mer här hoppas jag!

Om motvind och medvind, stress och flyt och om ungars gullighet

2009-06-13T00:55:00.000-07:00

5 min kvar till tåget...

Det var ganska mycket motvind till tåget idag. Ganska krabb sjö. Ganska stressigt.

Fast igår var det annorlunda. Då var det mycket motvind, mycket krabb sjö och mycket stressigt. Jag fick ligga i som en iller hela vägen och jämförde mjölksyran med min inre sekundvisare hela vägen fram till stationsklockan. Flåsande och armvärkande stegade jag upp på perrongen en minut i avgång och mötte hustrun, som cyklat iväg i lugn och ro samtidigt som jag rusade mot sjön med paddeln i näven.

Positiv eller Negativ stress? Vad säger stressforskarna?

Som enveten stresskleistokliniker - (kan det heta så?) - lutar jag starkt åt Bådeoch.

Och så hemvägen; När jag klivit ner i kajaken och tåget försvunnit från perrongen bort hörs plötsligt bara ett stilla vågskvalp och kvittret från ladusvalan som byggt bo under bryggan, samtidigt som medvinden får tag i mig och automatiskt för mig mot det kvällsolbelysta lövbrynet på andra sidan sjön, där en ormvråk lösgör sig ur grönskan och kretsar upp på uppvindarna lika lekfullt lojt som jag driver förbi med kajaken.

Det är kallt, blåsigt och soligt men med gott om pigga små regnmoln på himlen, just en sån dag som sätter fart på både mig och fåglarna, till skillnad från slövärmen. I strandkanten simmar plötsligt en skrakhona nervöst framför mig med tiotalet ullgulliga dunungar och jag tvingas ut på en omväg för att inte stressa upp henne mer. Positiv eller negativ stress? Eller kanske Bådeoch? Bakom nästa udde kommer plötsligt en duvhök svepande med kraftiga vingslag mot skrakudden och jag finner mig hoppandes att skraken hunnit i skydd och höken får förbli hungrig. Ungars gullighet har onekligen sin betydelse - för allt från skrakars till människors omvårdnadsinstinkter.

Kanske är det därför rovfågelungar ofta är så fula - deras föräldrar har tvingats göra sig immmuna mot sina nedärvda gullighetssympatigener för att förmå sig att ta för sig tillräckligt av de dukade borden som simmar och rultar omkring överallt i dessa tider. Se där en hypotes för nån hugad evolutionsforskare att testa!

Jag är inte immun. Jag vill att skrakungarna ska fortsätta kura ihop sig med sina syskon och sin vaksamma mamma bland strandstenarna. Bara för att de är så gulliga och för att de alla är så fyllda av vilja till just det; överleva tillsammans.

Men jag vänder inte tillbaka och kollar. Jag har flyt hemåt och surfar fram på lagom vågor, samtidigt som en regnskur börjar pladdra i vattnet omkring mig och jagar iväg några badare från bryggan med handdukar över huvudena.

Det är juni!

Ungars gullighet...

...fyller skrakar och människor med känslor. Är det egentligen anledningen till att vi skriver konventioner till skydd för barn, men accepterar att unga kvinnor mördas på löpande band på film och unga män i verkligheten?

Förbjud all reklam!

2009-06-13T00:44:00.000-07:00

Här (= Där, på min förra bloggportal) skulle jag ha fortsatt i måndags om de där seriekopplade memproducenterna. Så öppnade jag min blogg och fick istället syn på en massa JÄVLA-FÖRBANNAD-HELVETESSKIT PRODUCERAD-AV-IDIOTER-FÖR-IDIOTER, d.v.s.REKLAM. (Jag börjar lära mig bloggspråket, eller hur!) Reklam måste såvitt jag förstår definineras som information som man inte har bett om, med syftet att få en att köpa något man inte har efterfrågat. Är det nån som egentligen vill ha detta?? Dessutom snedvrider den konkurrensen till fördel för de redan stora och tråkiga. Ja, jag menar precis vad jag säger; reklamen har i princip inget existensberättigande. Särskilt inte idag, när jag lätt kan söka all produktinformation jag önskar på nätet, inklusive tester mm. Ändå är ännu en stund även min blogg fullständigt nedlusad av denna JÄVLA SKIT!

Detta var dagens lilla nyanserade betraktelse. Nu frågar dottern hur det går med maten. -Jo, eh jag är på gång, svarar jag! (Dessa eviga små vardagslögner... Jag ska bara hitta hur jag byter blogg.)

Utkast: Filosofiska rummet ...

2009-06-12T23:57:00.000-07:00

4 juni 09:

Som sagt; måste bli bättre på att skriva kort. Eller helt enkelt lite i taget. Här ett utkast från i lördags morse, som jag ska försöka fortsätta på när jag skrivit dagens paddlartankar. Och publicerat mer ofärdigt skräp.

Här från i lördags:
Filosofiska rummet är inte alltid så kul, (särskilt tråkigt kan det bli när det bara är filosofer som filosoferar om filosofiska frågor - men det händer lyckligtvis inte så ofta nu). Men just i denna stund pågår ett oerhört intressant samtal mellan riktigt kloka människor; Eva Engquist, Andreas Ekström,Sigrid Combüchen och programledaren Lars Mogensen. Det handlar om effekterna av en tvittrande, chattande och bloggande mänsklighet.

Framförallt fastnar jag för den revolutionerande intressanta tanken att vi nu har gått in i tid av seriekoppling, inte så mycket av en massa datorer, utan av en massa människors tankar. Andreas Ekström berättade att mycket av det som utvecklar sig till djupa samtal på nätet och kanske resulterar i nya frågor i samhället, kan börja som ett twittersamtal kring någon total trivialitet, men utvecklas av alla som råkar blanda sig i på ett sådant sätt att ingen kan ta åt sig äran av de djupsinnigheter som kommer fram, men de är alla mer eller mindre involverade i utvecklingen av dem. Som ett riktigt kreativt samtal kring ett fikabord, men med större möjligheter att hålla fast i produktiva tankespår, ge chans till lite extra tanketid innan man formulerar sig och med ständiga möjligheter att involvera fler och fler och fler tänkande hjärnor, som kan vara engagerade i den idé som för ögonblicket dryftas.

Jag måste nu testa en tanke kring internet som ett nytt steg i livets utveckling. Hjälp mig om jag kör fel!

Alla evolutionsbiologers husgud - Richard Dawkins, han som myntade begreppet den själviska genen - har utvecklat Darwins i grunden busenkla, men fullkomligt revolutionerande tanke om livets utveckling genom det naturliga urvalet (ordet "naturlig" är värt en hel bok, den ska jag skriva nån gång) till en ännu mer allmängiltig och genial tanke om att det är fullt möjligt att finna nya livsformer obesläktade med det organiska livet om vi definierar en livsform som någonting som kan fortplanta sig, utvecklas och växa till mer komplexa former genom ett ständigt naturligt urval. Och han ger själv ett förslag på en sådan livsform; människans idéer. En idé som finns i en kommunicerande mänsklighet fungerar på liknande sätt som en gen i en biologisk miljö; är den bra kommer den att kopieras. Eller rättare sagt; i denna teori, liksom i evolutionsläran, finns inget bra eller dåligt. Måttet på framgång är bara reproduktionsförmågan. En "bra" gen lyckas reproducera sig - just då, i den miljö den befinner sig. T.ex. sittande ihop med vissa andra gener som bidrar med nödvändiga byggstenar; ett infektionsdugligt skal för virusgenen. En grävande kropp för daggmaskens "dra-ner-löv-gen". Honor som gillar rött för rödhakens röd-haka-gen. En kropp som kan hålla andan under vattnet, för vattenapans sök-dig-till-vatten-gen. Etc.
Det intressanta är att att - bra eller dåligt -tycks detta leda tiil en växande, mer komplex och mer sammanlänkad mångfald. Dessutom - om vi nu ska närma oss vad jag var ute efter, har denna utveckling inte gått i någon stadig jämn lunk genom årmiljarderna. Istället har den på lång sikt snarast utvecklats exponentiellt mot högre komplexitet. Tittar man närmare kan man dock urskilja tydliga språng, när viktiga uppfinningar (genkombinationer) gjorts - t.ex. fotosyntesen, flercellighet, inre skelett, landliv, vingar. Många, för att inte säga nästan alla viktiga uppfinningar är också beroende av vad andra organismer åstadkommer med sig själva och med hela omvärlden. Utan fotosyntesalgernas syreförorening av atmosfären hade inga amfibier kunnat vandra upp på land. Utan uppfinningen av flygande insekter hade ingen mångfald av färg- form- och doftrika blommor kunnat uppstå. Utan människans språk ingen kulturell explosion.

och så kommer det nåt mer om memer
nåt om flockdjur...
och mer om den revolutionerande seriekopplingen av människohjärnor i en helt ny flock-kontext, som håller på att fullständigt krascha hela den gamla evolutionära "meningen" med flocken och göra tvärtom!! Istället för att som under hela den hittillsvarande evolutionshistorien knyta rumsliga små allianser för att försvara oss mot andra rumsliga små allianser har människan plötsligt börjat bjuda ut sin flocklojalitet globalt och samarbeta snabbt och effektivt med alla som vill vara med. Öppen-källkod-programmen är ett fantastiskt exempel på detta, liksom fildelningen och twitterfilosoferandet. Såväl evolutionens som kapitalismens grundbultar förvandlas till rostigt mjöl i denna utveckling och vi har bara ingen aning om vart den ska föra oss. Bara att det är rasande spännande.

Men Dawkins memer lever gott, mycket gott i denna revolution.

Jag - en vattenapa

2009-06-12T23:51:00.000-07:00

28 maj 2009:
- Blogg!
Ungefär så låter det när en hämmad varsting och tillika vattenapa går igenom ytan utanför bryggkanten vid stationen. Idiotiskt nog tog jag inte kajaken i morse utan mesade mig till en cykeltur istället på grund vinden som låg på mot vår ända av sjön.
Nu på kvällen, när vinden mojnat, himlen klarnat och rodnat, giget med Rabalder gått bra och snacket om vattenaporna med Lotta och Sven efteråt uppfyllt mig med intensiv sjölängtan, nu kändes det helt galet att kajaken låg kvar hemma.
Sjön bara skrek efter mig, så jag var tvungen att ge efter. Jo, visst är vi vattenapor! Jag som brukar försöka hålla vetenskapens och det kritiska tänkandets fana högt finner mig nu bara fullständigt överbevisad av min egen kropp. Detta element är mitt! Djupt in i mina ettparmiljonerfemtioett år gamla gener.
-Blogg på er!

Sommaren börjar...

2009-06-12T23:33:00.000-07:00

...när solen går upp vid Balders sten den 23 maj. Åtminstone enligt den roligaste - och inte helt omöjliga - teorin om Ale stenar. Kanske var det detta de åsåg, de som uppförde stenarna, kanske nåt annat. Men visst skapade de en helgedom väl ägnad att dyrka nästan vilken gud du än väljer; solen, himlen, vinden, havet. Eller lärkorna.

När solen borrade sig igenom Balders sten sjöng dom igen

Jodå, vi kom iväg

2009-06-07T15:13:00.000-07:00

23 maj 2009:

Jodå, vi kom iväg!
Lärkorna drillade som tokiga i blåsten under en klar gryningshimmel över stenarna när vi kom upp. Bara några låga skyar vid horisonten i sommargudens riktning.
Klockan 4.40 tystnade plötsligt lärkorna.
4.42 började solen framträda genom skyarna,
(ja, vid foten av Balders sten)
och lärkorna satte fart igen.
Värstingen somnade och de vita kvigorna glodde

Jag - en hämmad värsting. Och du?

2009-06-07T15:11:00.000-07:00

21 maj 2009:

"Vårt behov av rädsla" var rubriken på en blogg jag aldrig skrev färdigt härom veckan. Nu har jag fått en anledning till att skriva färdigt den. Så här började jag:" Det blåste egentligen lite väl mycket på Mjörn när jag paddlade hem tvärs över sjön från körhelgen. Framförallt var vågorna större än jag räknat med. Ute i de stora gatten gick de vita gässen tätt och såna gäss känns i magen när de plötsligt breder sina vita frasande vingar över kajakens kapell. Att gå brant mot dem blev för blött och för jobbigt. Att gå snett med dem, mer direkt hemåt, var oerhört lockande. Försöken gav mig några hisnande snabba surffärder, som dock var och en slutade med en hastig uppbromsning, när vågen till slut hastigt kom ikapp, slet tag i kajaken och försökte vrida den ur mitt grepp innan den tryckte sig förbi lika mycket över som under skrovet. Det var flume ride, fast på riktigt, i mitt nötskal de också snabbt övergå i att vågen hade all makt och jag ingen. Jag blev till slut tvungen att ta riktning längs eller svagt mot vågorna och ägna dem all min koncentration. Hade det varit varmt i vattnet och närmare land kunde alltihop bara varit en rolig lek. Med 10-gradigt vatten och närmare en kilometer till närmsta ö fanns inte samma utrymme för lek. Jag får inte leka med livet som insats. Jag tänker inte lämna två barn efter mig som tvingas berätta att de lever utan sin far för att han inte kunde låta bli att utmana en kall och blåsig storsjö. Mina barn är värda oändligt mycket mer än så. Men ändå. Det ligger en oerhörd lockelse i de där kalla och faktiskt livsfarliga vågorna, i krafter som tvingar en till fullständig koncentration för att bara ta sig framåt, i utmaningarna som vidrör själva livets nerv. Det hade varit så lätt att välja att gå genare hemåt över sjön, att istället för säkerhetsvägen längs vågorna välja den hisnande och utmanande vågsurfningen. Jag hade säkert varit hemma tjugo minuter tidigare. Jag hade varit ännu lyckligare, berusad av adrenalin och endorfiner. Men jag kunde också ha blivit en i raden av alla dessa - framförallt unga män - som inte längre finns därför att äventyrsdriften blev för stark. En av alla dem som inte hade någon högt älskad just då, som inte hade några barn att ta ansvar för, eller som bara glömde det just i stunden för att en gnutta alkohol eller annan känsloberusning fick livsutmanarlustan att väga över ansvarskänslan. Just då. Tyvärr tror jag att det jag kallar "livsutmanarlustan" inte är helt obesläktat med t.ex. revolutionsromantik eller religiös fanatism."Ja, jag inbillar mig att denna livsutmanarlusta ligger som en möjlighet, mer eller mindre tätt under ytan hos de flesta av oss. Livet är en balansakt mellan att bejaka den och att hämma den. För några blir detta tydligare.Jag är med dotterns högstadieklass på klassresa till släkthuset i Skåne. Allt funkar över förväntan - känns plötsligt som att det skulle vara helt OK att ha 18 barn. Vi var vid fantastiska Ale stenar idag och efter en lång diskussion om stenarnas funktion av solkalender, råkar jag haspla ur mig att jag kanske åker tillbaka till stensättningen i övermorgon bitti klockan 4 på morgonen för att se om det stämmer att solen då börjar gå upp över sommarguden Balders sten - Är det nån som vill haka på? Den ende som direkt nappar är klassens värsting. Nyss fick han med hela klassen ut på kaosfotboll i åskregnet - innan vi hämmade överbeskyddande föräldrar satte stopp, när åskan närmade sig igen. Får se om jag är för hämmad på lördag morgon. Eller bara för trött för att jag bloggar istället för sover på nätterna.Värstingen - som jag är övertygad om är på god väg att bli en f.d. värsting - ligger på en säng intill och snackar mobil med nån kompis. Alla andra sover sedan länge.Men nu säger han att det är läge att säga godnatt! Jag ska bara skriva färdigt.Nej, min ansvarsförmåga är inte heller den bästa.Godnatt från en hämmad värsting; jag.

Närsyntas möte i skymningen

2009-06-07T15:10:00.000-07:00

19 maj 2009

Jo, jag är alltså paddelpendlare om någon undrat. Det har blivit mitt sätt att få en stunds högmässa respektive hårdträning i vardagen, beroende på hur bråttom det råkat bli. (Som sagt, det där med självdisciplinen... ) Måndagkvällar hemåt efter körrepet med Rabalder blir dock ofta det förstnämnda, oberoende av årstid. Igår var det stilla skymning och en sjöyta som en lätt pollenpudrad spegel när jag gled iväg från perrongen vid tiosnåret. Det är såna kvällar det känns som om min gud är med och lurar i var och varannan buske, åtminstone om det finns en luftrörelse bort från E20 (Hon är förbannat skraj för trafikbuller.)Igår var det nästan tyst från motorvägen. Ljuden från tågen som passerade är en annan sak. Det är tåg som passerar - det är ljud som precis som fåglarna och paddeltagen kommer och går och betyder något och inte bara är irriterande brus. Jag kunde inte låta bli att försöka glida in ljudlöst och sakta mot några av de där buskarna - de strax bortom sista vassen på udden - för att se om hon var hemma. Det var hon. Hon stod på backen framför grytet och snusade i luften med sin svarvitrandiga nos för att uppfatta vad det var som kom emot henne. Jag fick bromsa försiktigt med händerna i vattnet för att inte glida in för nära. Ändå försvann hon igen, men efter några minuter av tystnad och enstaka grufs och prassel syntes hon igen och verkade acceptera att det där suddiga ute på vattnet kunde tolereras. För att markera vår jämbördighet tog jag också av mig glasögonen (Shit - det var lögn, det gjorde jag inte alls! Men jag borde ha gjort det! Ska göra det nästa gång! ) Efter ytterligare några nästan-tysta minuter syntes plötsligt två smågudinnor rulta omkring på andra sidan blocket bara några meter framför mig, som en bekräftelse på att jag nog ändå var tillräckligt närsynt för att tolereras. Det hann bli nästan mörkt innan jag gled in vid bryggan hemma vid stranden. Men det var fortfarande fullt av gudar i buskarna - närsynta såväl som skarpsynta och osynta.

Förlåt pausen...

2009-06-07T15:09:00.000-07:00

Förlåt, pausen blev längre än beräknat. Hade just återfått kontakten med falkhonan/hanen - hon hade bara bytt till ett annat av favoritträden - ja nu lutar det ännu mer mot att det är honan, när sonen (alltså min, inte hennes) ringde och sa att jag borde varit hemma nu om vi skulle hinna till capoeiran, som jag ju hade lovat skjutsa honom till. Förlåt! Igen! Varför lär jag mig inte? Min inbyggda klocka rör sig väldigt ojämnt, för att inte säga språngvis. - Du är nog lite impulsstyrd, säger min psykolog. I själva verket är det snarast ett under att jag överhuvudtaget kan sköta ett organiserat arbete. (Den är inte offentlig den här bloggen, va?) Jag skulle bara önska att mina impulser att byta utsiktsträd var lika synkade med mina samlade livsuppgifter, som falkarnas. På nåt vänster får dom det att funka väldigt bra genom att bara låta kroppen bestämma när man ska göra morgontoalett, ta en tupplur, spana efter ensamma skrattmåsar eller byta av med ruvningen. För min del var det järnet iväg. Egentligen är det rätt kul att åka till stan med sonen också. Fast inte när man måste skämmas som farsa för att man kommer för sent. Vårt liv funkar liksom inte bara på impuls.Undrar om det är därför jag gillar fåglar...

Luftrummets mästare gör morgontoalett

2009-06-07T15:02:00.000-07:00

17 maj 2009

Sitter på korpberget och spanar mot sjöns falkpar. Jag har satt mig en bit ner i branten. Det är visserligen skugga, men mindre trafibrus och underbar utsikt över sjön, falkklippan och skogarna bakom. Falkhonan (fast jag är inte säker på det, kan bara skilja dem åt när jag ser båda) har nyss blivit avlöst med ruvningen, tagit sig en liten morgontvagning i sjön - jag kände mig nästan pinsam när jag satt och skärskådade henne i tuben. En pilgrimsfalk som landar på en strandklippa, försiktigt och halvklumpigt stapplar sig ner för den hala stenen och först efter ett antal turer av vinglande försiktigt klivande i vattenbrynet vågar huka sig ner i vattnet och skvätta kaskader med ryggfjädrar och vingar som vilken gråsparv i fågelbadet som helst - (Shit! Nu tappade jag bort henne!! Hon hade hunnit upp i ett av favoritträden för att fixa till fjäderdräkten och peta tånaglarna när jag började skriva.Och nu är hon borta!. Jag får ta paus en stund och leta.

Paddeltag i natten

2009-06-07T14:53:00.000-07:00

22 april 2009

Det blev sent hem ikväll efter en öl med en gammal vän jag inte träffat på länge. Människor som inte lever som en själv är livsinspirerande, Eller jobbigt utmanande. Men hur som helst berikande. Precis som all annan mångfald. Berikande och livsinspirerande är också alkohol, vad man än tycker om alla dess förödande effekter i övrigt. Men så är också paddlingen hem från tåget i natten. Det är helt stilla, den svaga vind som finns måste ligga mot bilvägen, för det hörs inget annat än mina paddeltag över sjön, som ligger som ett blankt golv, Jag älskar mörkret. Här och var öppnar sig molntäcket och släpper igenom stjärnhimlen i luckor. Position: Rakt under Karlavagnen. Riktning: Dit skaftet pekar. (Lite mer åt Draken efter sista udden.) Så här gör tydligen de nattflyttande fåglar som antagligen i stora svärmar drar förbi ovanför mig just nu. De orienterar efter en kombination av stjärnhimlen och landmärken. Och magnetfälten. Skulle vara schysst att ha den lilla förmågan också om det blir riktigt dimmigt nån morgon. Men mörkret är aldrig några problem - det är en lycka. När jag traskar hemåt från kajaken märker jag i det första nästan smärtsamt starka gatlyktskenet hur mycket ögonen hunnit mörkeranpassas på en kvart.Vissa dagar - och nätter - känns tillvaron enkel. Men det är inte alkoholen, jag lovar - den effekten var borta innan jag satte mig i kajaken. Men jag tror att tillvaron är enkel för nattflyttande fåglar i natt. Andra, värre nätter sliter de till yttersta gränsen av sin förmåga under vårflyttningen. Och förbi den gränsen för många. Men inte i natt. I natt paddlar de på, mil efter mil, längtar och leker sig fram mellan Draken, Karlavagnen, den svarta kustlinjen och magnetfälten. Pip, pip. Nu ska jag sova.

Sångsvanar på besök

2009-06-07T14:44:00.000-07:00

21 april.
Det är sångsvanflytt-tider. Flera gånger har de kommit flygande rätt över byn på väg mot nån lämplig åker eller sjö längre uppåt, men i morse hörde jag dem ropa nerifrån sjön och fick se ytterligare en flock ansluta framför gjuseberget innan jag gav mig iväg till tåget.

Ont i gudsgenen?

2009-06-07T13:51:00.000-07:00

Det blev en lång paddeltur i morse. Jag hade inte tänkt mig den så lång, men jag kunde liksom inte släppa taget. Och jag visste att barnen skulle vakna sent och vara helt nöjda med att få fixa sina respektive frukostar på egen hand. Jag var fast på sjön. Eller snarare på korpklippan på andra sidan sjön. Jag hade njutit av korparnas flyktlek och alla deras olika samtalsläten framför sin klippa. Jag hade suttit och njutit i solen av utsikten mot falkberget och till och med fått se honan (tror jag) ta fart från sin grantopp och slå ett fartfullt men lite optimistiskt rakt-framifrån-slag mot en ringduva i motvind. Jag hade hittat ett nyss påbörjat morkullebo i naturskogsbranten och slutligen lyckats lokalisera från marken fiskgjusens nya bobygge i branten. Åtminstone den ena gjusen - jag har bara sett en ännu i år - är nu lika totalt uppslukad av detta byggprojekt, som vår granne mittemot hemma i radhusgettot. Jag undrar hur liknande känslorna är när gjusen störtdyker mot utsedda torra asptoppar i branten och grannen drar fram nya plankor till altangolvet ur den stora traven runt hörnet. Och vad är det som får lustkänslorna att ställas om från bobygge till älskogslek och fisketurer - hos gjusen alltså. Och för all del hos grannen! Gjusen var dock för en gång skull inte hemma, så jag kunde i lugn och ro hitta en smygutsiktsplats mot boet. Frågan är bara om jag hinner fixa ett gömsle innan gjusarna blir så hemmastadda att jag inte får nån chans att smyga dit och öva mina bygglustar. Vid återpaddlingen fick jag en skymt till av falkarna innan jag vevade hemåt i skvalpig motsjö.Min Gud heter Naturen. Så är det bara.
Jag har funderat hela livet över hur naturen har lyckats gripa tag i mig så djupt. Om det är en verklig gudomlig kraft eller bara har blivit en fix idé sedan tonårens fräsningsupplevelser på en solig leråker med vipor, lärkor och vajande fjolårsgräs. Ibland kan jag känna - som jag tror att tusentals andra gör - att det är bättre att bara ta emot och inte försöka tänka så mycket. Men jag är väl en sån som inte kan låta bli det. Det blir en plåga ibland - kan förvandla stora upplevelser till nån sorts plikt att tänka lika stora tankar. Så jag har verkligen försökt att tysta mig. Detta är faktiskt en av mitt livs stora brottningsmatcher; svårigheten att bara vara, framförallt i de där starka upplevelserna. Att sluta tänka att jag måste förmedla.
Då på leråkern på en övertäckt soptipp i Vänersborg för 35 år sen, var det verkligen som i beskrivningen av hur Gud uppenbarade sig för aposteln Paulus på vägen mot var-det-nu-var. Jag kände mig fullständigt drabbad, fullkomligt innesluten i hela livet och fullständigt övertygad om att jag nu måste gå ut och göra alla folk till lärljungar; -Tofsviporna på en leråker är svaret på alla era frågor! Allt finns därute! Det är bara att öppna sig och ta emot!
Jag var en hårsmån från att bli Jesus. Eller kanske Usama bin Laden.Jag lyckades hålla mig från att springa ut ropande på gatan - i så fall hade jag väl fortsatt hela vägen bort till det närbelägna mentalsjukhuset vid Restad. Nej, jag ropade inte ens till mamma hemma i köket. Men jag kommer ihåg känslan av att inte veta vad jag skulle säga. För att det inte fanns några ord som inte skulle låta helt knäppa. Jag hade ju bara varit ute på en före detta soptipp och kollat vipor med morfars gamla kikare. Jag tror att jag sa att det var jättefint nere vid kanalen och att jag hade sett tofsvipor med ungar. Jättenära.Men nej, jag vet att jag inte är ensam om dessa känslor. Jag vet att det är massor av männsikor som liksom jag känner av nån sorts gud i naturen - och detta utan någon lära, utan några präster eller något organiserat predikande eller religionsutövande. Eller är det som en del sociologer och idéhistoriker säger att naturkänslan är ett kulturellt påfund, som uppfanns i Skandinavien i början av seklet av nationalistiska tänkare, i syfte att ena svenska folket kring en nationsbildning, manifesterad av höga fjällar och vida susande skogar? Var det alltså det jag drabbades av där på den gamla soptippen? Jag tror inte det.
Vad som ger upphov till min helighetskänsla för naturen kommer jag antagligen att fortsätta att söka svaret på hela livet. Hur mycket handlar det om sociala faktorer - att det är "rätt" att känna helighet inför naturen? Och hur mycket är nedärvda preferenser för i vilken miljö kroppen kan släppa på beredskapsläget och slå sig ner och läka sår och vila trötta nervceller? Eller tänk om det ändå handlar om det som det känns som; en guds existens i sin skapelse!
Nu är jag alltså där i alla fall. Jag har börjat predika. Uttolka. Trots att jag kan tänka att den gud jag stött på kanske mår allra bäst av att just få verka i det tysta, utan en massa snack. (I viss kontrast till en del andra uppblåsta, egotrippade blodsofferkrävande gudar i historien.) Så att vi 60% av befolkningen kan få dyrka henne i godan ro precis som vi vill.
Ja, mitt behov av att skriva detta är till stor del en egotripp - jag måste för att lösa upp knutar som har legat och hämmat mig i hela mitt liv, ända sen jag stod ordlös framför min mamma i köket när jag var femton. Fast jag vet ju att hon förstod ändå. Jag vet att också hon hörde till de drabbade, även om hon också sällan pratade om det.
Men det är också av oro. Jag kommer säkert att återkomma till det. Nån dag när jag är mer orolig än idag.
Idag funderar jag istället på om jag hör till de människor som är drabbade av "gudsgenen" - den gen som enligt några forskare vissa människor har och som gör att dessa lättare uppfattar religiösa dimensioner av verkligheten? Kanske ungefär som nån sorts färgblindhet - fast tvärtom. Men visst, som med så många andra lite udda gener, beror det till syvende och sist på omgivningen om dessa är positiva eller negativa för den som har dom.
Färgblindhetsparallellen är intressant. Det finns nämligen människor som har extra färgseende - som alltså kan uppfatta ytterligare en färgdimension i omvärlden som vi andra inte kan se. Och så finns det ju såna som jag, som missar lite av en av färgdimensionerna de flesta ser. Själv känner jag inte att jag lider ett skvatt av det när det gäller upplevelse av omvärlden. Jag har nämligen aldrig sett någon annan verklighet. Men vem vet - kanske skulle jag känna mig lika frälst, som där på leråkern, om jag plötsligt fick fullt rödseende? Jag tror inte det. Men kanske om jag aldrig hört musik tidigare och plötsligt fått höra Fools Overture av Supertramp i stereolurar. Det gjorde jag bara några dagar efter de där viporna tror jag. Jag tror att gudsgenen slog till lite då också. I en läderfåtölj hemma i vardagsrummet! Fast jag undrar om inte genen - liksom jag - lade märke till en stare som satt och sjöng i rönnen utanför fönstret samtidigt.

Välkommen till min blogg!

2009-06-07T13:43:00.000-07:00

Skrivet 19 april 2009:

Vem är jag?Min gamle vän, geopoet och skogsteatermedskapare Per Westman kallade sig på sin Facebooksida för en "religiös ateist". Kanske är det detta jag också är. Fast jag skulle lika gärna kunna kalla mig en "icke-religiös Guds-upplevare" eller "egensinnig naturdyrkare". Är det där bara ett tidstypiskt sätt att försöka markera sin absoluta egenart - att just jag minsann inte går att placera in i nån kategori och är bara helt speciell. Nej, jag tror inte det - och det är en av bakgrunderna till att jag börjar skriva denna blogg. Efter att ha läst lite om svenska folket syn på livsåskådningsfrågor (t.ex. i Bråkenhielm m.fl. Världsbild och mening, Nya Doxa 2001), tror jag snarare att jag i mina religiösa irrtankar är ganska lik en majoritet av befolkningen i det här landet. Men olik de flesta som pratar eller skriver offentligt om Gud! Utifrån enkätsvaren i Bråkenhjelms bok kan man säga att cirka 20% av svenskarna kan räknas som bekännande kristna eller muslimer, medan 60-65% har ett mer eller mindre religiöst förhållande till naturen. Som jag. Såna som vi brukar också kallas "privatreligiösa". Och i detta ligger en av mina största frågor - en fråga som jag brottats med hela mitt liv, och som jag kanske främst borde rikta till min psykolog - eller till nästa religionsinstiftare?; Hur ska jag hantera min längtan att dela erfarenheter som kanske inte går att dela? Nu testar jag bloggmetoden. Få se vart den för mig?

P.S Jag heter Calle Bergil och är kajakinnehavare, tvåbarnspappa, gammal fältbiolog, tågpendlare, flintskallig, gift, radhusägare, byalagsordförande, 1:a tenor, färgblind och rätt lycklig för ögonblicket.

Välkommen till min nya bloggadress!

2009-06-07T13:39:00.000-07:00

Jag lägger nu över mina gamla blogginlägg från min förra bloggadress, innan jag bloggar vidare här ovan!