Trodde jag kunde skilja på vråk och örn

Den hängde länge över Söabergens branter. Kretsade några varv med vitt utbredd stjärt och utspärrade handpennor. Tog några ganska tunga vingslag förbi mobilmasten. Hittade en ny uppvind och kretsade upp igen. Ritade ganska stora cirklar över grantaggig horisontlinje. Gled på ganska rakt utsträckta vingar högt över Djupvik, tog lugnt höjd på ganska få vingslag allt högre och högre över Vikberget och tog sedan kurs tvärs ut över sjön. Åt mitt håll. Ett par storskrakar for som projektiler över vågorna undan mot sundet. Framme över Hansalands ekdunge gick den in i en ny lov: ormvråk. 

Vilken skönhetsupplevelse en inbillad mästare kan ge!