Det var ingen tung kista. Den var som hade den innehållit en av de älvor som brukar dansa över sjön på sommaren. Dansa och försvinna. Dansa och försvinna. Älvor gör så.
Men inte människor. Människor fortsätter spela roll. Ibland, som med Lena, är det tydligt och tveklöst. Den roll hon har spelat för Rabalder är tydlig och tveklös. Och kommer tveklöst att spela roll för vår framtid. Och därmed förhoppningsvis också för vår kommande publik. Och så vidare… i all oändlighet?
Ibland kan det verka som att det inte är så. Att människor inte spelar någon roll. Ibland kan vi tro det bara för att de är långt borta och vi hör dem nämnas som siffror. Ibland kan också de som finns närmare ge intryck av att inte komma att lämna några avtryck efter sig.
Jag tänker ibland på ”Hästmannen” - den där gamle skäggige enslingen som levde obemärkt med sina tre hästar på ett utdömt småbruk i Småland – innan han genom en filmfotografs uppmärksamhet kom att bli inspirationskälla för en hel ny grönvåg-generation som förhoppningsvis kommer att påverka landskapet, lagstiftningen och mångas syn på livet.
Eller som min morfar, som vid 34 års ålder i mitten på 1910-talet såg ut att komma att avsluta sitt släktträd som en ensamstående fattig lantarbetare, men som sedan hittar sin Amanda, arbetar på nästan bibliskt sätt tillsammans med henne i sex år för att få ihop till ett hus innan de vågar skaffa barn. Det hinner bli två, innan lungsoten för bort henne och lämnar honom vid 45 att åter ensam livnära sig och två småbarn på sina lantarbeten. När han är 80 fylls hans hus med nio barnbarn varje sommarlov och numera träffas varje sommar en snart 50-hövdad släktskara i
och kring hans gamla hus i Abbekås och hälsar nya ättlingar och firar hans och
Amandas minne.
Vi gillar de där tydliga framgångssagorna. Hollywood älskar dom. Men alla människoöden blir inte tydliga framgångssagor. En del kanske kan synas lämna mindre avtryck i tiden än andra. Om, hur och när man nu skulle försöka mäta det? Men det är sant att ingen människa är en ö. Och att varenda människas saga skulle lämpa sig för en film. En film om hur ett liv kan levas. Och om hur världen påverkas.
Lenas fullkomligt kärleksdrypande avskedsceremoni sker mitt under ett pågående terrordrama i Paris där några få förvirrade människor får en hel världs uppmärksamhet genom att mörda ett antal oskyldiga medmänniskor. Ändå är jag övertygad; den som förmår älska påverkar världen mer än den som inte förmår.
När jag tänker detta böljar sjön mäktig som en hel älvdrottning omkring mig. Hon gör mig väldigt gott. Hennes älvor syns inte till just nu - om det inte är dom som rider på vågtopparna i mörkret? Men jag vet att de kommer att dansa igen i sommar. Dansa och försvinna. Dansa och försvinna. Därför att älvdrottningen lever vidare.
