söndag 22 januari 2012



Idag: Flydde ut på sjön igen.
Vart flyr jag helst?
Jag finner mig snart framglidande precis samma väg som den jag paddlar nästan varje dag. Fram och åter, fram och åter. Inga stränder är mig intressantare än dessa.














Man kan tycka om stränder och vatten av alla möjliga skäl.
Ett av dessa möjliga  återkommer ständigt i min skalle ända sen jag för precis ett år sen kom tillbaka till denna sjö från vår Afrikaresa.

För åttio tusen år sen lämnade en grupp människor Afrika och vandrade ut - eller som Lasse Berg skriver: "sjöng och dansade denna nya människa sig fram" ut över resten av världen utmed stränderna av hav, floder och sjöar.

Utmed stränderna av hav, floder och sjöar....











Ja, det var på savannen vi steg upp på två ben, sökte och lärde våra tecken på fara, skydd, mat och hem. Men det var antagligen inte där vi blev sapiens sapiens - den vars hjärna kunde läsa av, planera och intrigera med, känna med och till slut sjunga med, dansa med och måla sagofigurer på grottväggarna med, inte bara den närmaste familjen utan med hela klanen, hela ...mänskligheten. Detta hände under den tid då Afrikas savanner torkade ut till öknar och de, som blev vi, överlevde längs några afrikanska stränder, sittande på huk, tittande på havet  och gemensamt ätande den vitamin- och proteinrika fisk och skaldjursmat, som möjliggjorde just oss.







Där, utmed stränderna av



      hav, floder, sjöar


   stränder, hav, floder, sjöar 
(ja det blev en sväng upp i lillesjön också ....förra helgen)

P.S.
Mer stränder, mer sjö finns bakåt i bloggen!

 6 januari; kvällen blev också fin. Eld och vatten - människans vänner
 



  6 januari; fika på sjön


torsdag 12 januari 2012

Dagens lokala väderrapport:
Regn och halv storm i morse, rakt in i sjöns riktning, vitt fras i mörkret 
Ikväll däremot nästan lugnt med hel stjärnhimmel utan måne, men med både Vintergata, Jupiter och nytillkommen gästasrtist; en kraftfullt strålande Venus gick upp lågt över bergen i sydväst, och gav Venusgata på sjön. 
Nej, jag klagar inte.


(Bilden är fusk, för det är månen och Jupiter för någon månad sen, men i ungefär samma läge som Venus stod ikväll.)

lördag 7 januari 2012

Storm

Onsdag kväll 9 december 2011:
Den smög sig på i morse - kan en storm smyga sig på?
Märkte inte dess kraft förrän jag var ute på vattnet; 
mörker, vinande vind, piskande regn och sugande frasiga vågor. 
Gick nästan runt när jag skulle kliva ur på den helt översköljda bryggan. 
En blöt ärm och mycket svett på tåget.
Ikväll när jag återvände;  Ännu starkare vindbyar än i morse 
och en kort stund av svår tvekan på perrongen. 
Men jag är en god människa och tog bussen hem ikväll.
(Vill bara ut dit igen!)

Gråväder

2 december 2011





Gråväder idag också. Vädergudarna är med mig.
Ledsen för er andra men de kommer nog till er också.
En vacker dag.
Eller en grå.

Virvlande måsar















Torsdag 1 december 2011:
Byggmötet gick bra och kära storasyster har åkt hem, men jag stannar.
Gråväder och kraftig vind vid hamnen. Känns bra.
En dvärgmås försöker skamlöst flörta med mig i en virvlande skrattmåsflock.
På något sätt bryter hon igenom.
Eller också är jag öppen. Vidöppen.
Det blåser rakt igenom mig.
Går hem och skriver en bok.

Mörker, kyla och eld

Abbekås i Skåne 30 november
Trött, trött, trött och med en förvirring som fortsätter att rasa runt inuti. Har kört hit ner tillsammans med min syster för att ha byggmöte med dem som ska hjälpa oss att bygga till släkthuset. Råkallt och mörkt, mörkt, på vägen ner. Råkallt och mörkt i huset. Men nu ska jag somna under en högen av täcken. Känns bra.

fredag 6 januari 2012



Stefansdomen i Budapest, söndag 20 november:

Gyllene valv. Helgonstatyer. Människor med nedböjda huvuden.
Barnkörens klara sång stiger med rökelsen mot den väldiga kupolen, där skaparen och hans änglar och patriarker svävar högt bland guld och marmor. Utmed väggar och pelare står helgon och madonnor med milda, förlåtande blickar och ser ner på mässdeltagarna. Jag söker nån sorts frid och tröst här bland körsång, kupolhimlar och patriarker, men känner mest en svår kluvenhet.
En ensam, sliten man, kanske i min egen ålder, står framför en helgonstaty och ber tyst och förtvivlat om frälsning ur en nöd som fullkomligt skriker ur hans ansikte. Efter en stund går han iväg, bara för att stanna och upprepa samma vädjande om nåd framför nästa helgon. Om inte den heliga Maria kan hjälpa honom så kanske S:ta Cecilia.
Prästen vänder sig mot församlingen och sjunger en lång latinsk litania som klingar ut mellan valven. Det är så vackert, så vackert. Jag tycker om de obegripliga orden. Men ändå förblir jag kluven där jag står mitt i en bedjande församling, fullkomligt omsluten av överhets-, mäktighets- och helighetssymboler.
Jag som brukar predika gamla kyrkorums värde för människor. Påpeka den stora betydelsen av en plats där man kan söka en stunds frid med sina tankar i en värld alltmer fylld av högljudda imperativ. För mig och för många är naturen den främsta katedralen. Men det motsäger inte de mänskliga katedralbyggenas stora värde för andra - och för mig. Och jag som nyss har njutit och förundrats i flera dagar av denna människovarelses otroliga strävan efter att skapa skönhet. Till och med när allt man äger slagits i spillror, när de allierades bomber nyss sprängt den sista av stadens historiska broar i smulor; sten för sten byggde de upp dem igen - ännu vackrare än förut. (Allt medan svenskarna tjänade pengar på att sälja byggmaterial från sina oskadda industrier och använde pengarna till att på egen hand spränga bort sina gamla stadskärnor till förmån nya funktionella konsumismkatedraler. Kanske behövdes sprängningarna för att också vi skulle fatta?)
Men just nu i denna vackra kyrka står marmorpelarna mitt i vägen mellan mig och min gud. Helgonstatyerna blir överhetens skrikiga reklamaffischer. Guldvalv blir guldkalv
Istället är det mannen där borta vid S:ta Cecilia som hjälper mig hitta åtminstone ett stycke ner i min egen vilsenhet.
Jag går ut.
Vid utgången finns ett litet rum fullt av bilder från påvens senaste besök i kyrkan. Påven välsignar gamla, påven välsignar barn, påven välsignar fattiga. Jag skyndar på stegen. Ut i kylan!


Café Cyrano, Szervita tér, en halvtimme senare:

Ett nästan tomt café med vita dukar, belevade servitörer och smöriga Whitney Houston-ballader på diskret nivå ur högtalarna. En stor kopp varm latte mot kylan. Nästan så långt från de heliga valven man kan komma.
Men kanske behöver vi helgonen? Kanske behöver den sörjande människan myten om människan som blivit helig? Kanske finns en stark läkekraft i historier om människor som liksom vi känt av skiten nere i botten av sig själva, men ändå fått stiga ända upp till Gud Faders högra sida? Men jag tror inte på att det är påvens och patriarkernas bottenkänningar som får människor att buga och be om välsignelse. I så fall skulle väl pedofil-biskoparna i katolska kyrkan vara de bästa tröstarna av alla? Och det är väl heller knappast det allt guldet ska symbolisera?
Nej, jag vet inte ens om historien om guden som steg ner och blev människa ger mig nån tröst. Men det finns många historier och vi behöver allihop. För mig har alltid den starkaste berättelsen varit den om livets utveckling ur ingenting-och_allt. Ur ett svart kaos föddes dimmorna över Tiszlafloden, tranorna som flög över pustan igår kväll och människorna som vill återskapa förstörda byar och bombade konstverk. Och söka tröst ur sin inre svärta.
Men förlåtelse? Tröst? Kan tanken på tranrop över pustan eller återuppbyggda broar över Donau bringa tröst till ett självömkande gubbslem på ett café? Jag vet inte. Kanske.
-And I - will always love You! klingar ut ur högtalarna och jag halkar hjälplöst omkring i smöret
Äntligen kan jag gråta.

Och det blev afton och det blev morgon den åttonde dagen. Och Livet-på-jorden sade:
-Giv åt människorna skönheten och musiken, på det att de må finna djupen och höjderna i sig själva och kunna vältra sig i såväl sin extatiska lycka som sin djupaste sorg.
Ty däri finns kanske trösten.

Verkligheten?


Lite svårt är det att tillbe verkligheten. Jag kommer plötsligt att tänka på Göran Hägglunds verklighetens folk och känner under ett ögonblick starkt för overkligheten. 
Men snart är jag tillbaka där igen, som en vapendragare till Kurt Olsson rapporterande tågtider på Göteborgs central; 
Mitt i verkligheten:

Onsdag morgon 16 november 2011:
06.42 Kommer ner till kajaken. Inget gryningsljus. Mulet och lite dimmigt, men svagt månljus igenom. Framnäsudden kan anas.
06.44 Trycker ut mig från stranden med paddeln. Svag nordvästan
06.52 Passerar frasande den glesa vassen vid Hansalandsudden
06.53 En gräsand lyfter kväkande (Samma ställe som häromdagen).
06.54 Ser stationsljusen Justerar kursen
06.59 Ankommer flytbryggan vid perrongen. Ännu tomt på folk däruppe. Blötare dimma här.
07.03 Kajaken låst. Kliver upp på perrongen. Varm. Duggregn. Lamporna ger ljuskäglor i luften. Verklighetens folk börjar anlända.


Flyt



























Lördag 12 november 2011:
Verkligheten är min drog.
Jag kunde sagt "naturen". Jag kunde sagt "Gud". Lika omöjliga ord alla tre.
Och mitt i dom flyter en brygga.






























Sent fredag kväll 11 november 2011:
Nattpaddling igen. Efter en premiärfest med min älskade kör. 
En ensam gräsand kväker i mörkret. 
I huvudet Karin Rehnqvists "Var inte rädd för mörkret".
Det är jag inte.

Ett stycke levande landskap

6 november 2011
Åkte förbi markerna kring Kobergs slott i ljummet novemberdis igår och såg plötsligt genom vindrutan och de höga viltstängslen ett stycke levande natur breda ut sig. Borta var för ett ögonblick friherrens lekpark, direktörsklubbens laserdome och istället…

























fanns där det sällsynta landskap som funnits ingraverat i människans synbark, muskelminne, språkcentrum och mytologikärna genom alla hennes årtusenden, hela hennes årmiljon. Ett landskap med levande djur. Stora flockar av dovhjortar lugnt betande på fälten mellan lövdungarna. En liten grupp långnosade kronhjortshindar kring en tjur med lyrformad krona. Långt borta vid horisonten en ångande bisonhjord. Ett pärlband med renar som springer förbi med knäppande klövar över jokken. Gaseller och hyenor. Lejon och lamm. Getterna och fåren. Stjärna och Blända och korna med gullhorn. Människa och djur. Tills alldeles, alldeles nyss.
Sen kom vi till Tunhemslätten, åkerlandskapet. Långt borta en stor tyst lagård. Med 200 kor inuti? Lite längre bort en till. 500? Tuggande sin brasilianska soja under lysrören i väntan på slakttransporten. Välkomna till nya Bregottfabriken!
Och landet var öde och tomt.

Jag vet, detta är osakligt.
Sverige har bland de strängaste reglerna för att kor ska få gå ute; minst tre månader sammanhängande i vår del av landet. Men var är dom? När såg du dom senast betande i landskapet? OK, det är november nu, då får de hållas inne. Liksom i december, januari, februari, mars, april, maj, september och oktober. I juni kanske du såg dem, om du då körde förbi rätt åker vid den där jättegården på slätten. Eller om du har turen att ha sommarstuga i en trakt där det fortfarande finns nån bonde som håller ut och driver ett olönsamt litet jordbruk bara för att han själv trivs med det, vill jobba med djur och vill värna det landskap han lever i. Dessa hjältar kan ännu räknas i några xx-tal (Kolla upp!) Men de blir tyvärr snabbt färre och färre. 1990 fanns xx gårdar med nötdjursbesättningar i landet. Idag är de nere i xx. (Kolla upp!) Och minskningen fortsätter hela tiden.
Faktum kvarstår; bilden av ett öppet landskap med betande djur - den bild vi blivit människor till och som nästan alla generationer före oss vuxit upp med - den kommer vi att fortsätta att se allt mindre och mindre av. Om vi inte ändrar på det - till exempel för vår egen skull.
Tisdag kväll 1 november 2011:

Går i kvällningen på väg upp från sjön förbi de låga stubbarna av det som i våras var mindre hackspettens och entitornas albård utmed bäcken. Ovanför slänten löper nu en bred asfalterad gång- och cykelbana, därovanför en bred asfalterad bilväg och ovanför den en stor asfalterad parkeringsplats, på det som tidigare var en smal stig genom en alskogsdunge på en gammal åkerlapp. Jag går och tänker på vad jag ska skriva för byalaget om planen för fler bostäder i vårt sovsamhälle, och jag blir bara mer och mer förbannad, blir mer och mer osaklig, hittar fler och fler okvädningsord för varje steg jag tar.
Visst! Det vore väl okej att pussla in lite fler hus i vårt samhälle, kanske till och med ett helt bostadsområde, här där vi ändå redan har byggt och det redan finns affär, skola och buss. Och jag delar gärna naturen här med något hundratal människor till.
Men just nu är jag bara så heligt förbannad på all jävla asfaltering, schaktning, tippning och sprängning som alla från enskilda villaägare till bostadsbolag, entreprenörer och Trafikverk tycker sig ha rätt till. Jag har sett lite för mycket av det. Inte bara hur en gammal albård utmed bäcken där mindre hackspetten har häckat i fem år schaktas bort för att ge lite mer svängrum för några maskiner. Inte bara hur en hel lövskogssluttning förvandlats till ett hygge för att Trafikverket trodde att det skulle byggas en liten lokalväg till fyra hus där. Inte bara hur den enda av de många vackra gamla kulturspåren i samma skog som man verkligen markerat ut tydligt på en karta, förvandlas till tipp för asfaltmassor, som nån entreprenör ville göra sig av med.
Förutom de kvarter som ska byggas på åkermarken, heter konceptet "hus i skog", med försiktig inpassning av de nya husen i terrängen. En annan dag kanske jag kan tro på detta, men inte idag.
I tidningen läser jag att exploateringstakten av åkermark för vägar och bebyggelse har tredubblats sen slutet av 90-talet. När ska vi vakna upp och förstå att problemet för mänskligheten inte kommer att vara att de icke förnybara resurserna tar slut. Det är vår hantering av de förnybara resurserna som är och kommer att vara problemet! I den trakt där jag bor, i Brasilien, Etiopien och på klotet!

Fredag kväll 28 oktober 2011:

Det finns nåt mycket fridfullt över mörkerpaddling. Även när ingen strålande stjärnhimmel pratar med en. Bara Söabergens svarta silhuett mot det där märkligt lysande dismolnet i väster, som härbärgerar ljusläckaget från Tollered och Floda. En svag sydvästan ger små svarta vågband, som får kajaken att glida fram som en streckkodläsare mot Hansalandsudden. Det är redan alldeles för sent att ha bråttom att komma i säng och tröttheten virvlade förresten bort redan på perrongen, när tåget lämnade mig .... ensam......... med den ...... ..... mörka ........

......... sjön.

Söndag 16 oktober 2011:

Vindkantring och plötsligt mera liv på fåglarna igen. Då visar det sig att mitt falkpar fortfarande är hemma! Åtminstone var de på rejält hembesök idag! De företog en våldsam jakt på en stackars and och kretsade sen omkring länge och väl tillsammans och såg till att de verkligen fortfarande kunde regera över hela sjön. Till och med duvhöken tog det försiktigt, när hon korsade sjön.

Just nu

Just nu, tisdag kväll 13 oktober:

















Just nu. Svag nordan. Betyder att E20 är tyst ikväll. Allt som hörs är ljud som betyder något; En nötväcka. Några bommar som går ner långt borta. Mina egna paddeltag.

-Jo, tack jag mår bra!

På tåget tisdag morgon 13 oktober 2011:












Fullmånen och Jupiter lyste ikapp över sjön i morse. Hann med ett bad också, med värmen kvar i kroppen, innan tåget kom.

Hinner jag somna före Lerum?

Fredag morgon 16 september 2011:



















God morgon!

Bada, människa!


Sent måndag kväll 5 september 2011:

Bada, människa! Bada! Det finns ingen drog som denna! Bada i natten och förvandla ynklighet till hybris! Det är rätt gött i väntan på revolutionen


(Jag glömde ta kort så det är en gammal bild. Men det var precis så vackert. Nej, det är precis så vackert. Att bada.)

En vanlig vacker gråvädersdag











Söndag 14 augusti 2011:

Att en småblåsig gråvädersdag kan vara så ljuvlig! Om man bara får några av de mest djupa mänskliga behoven uppfyllda; vara vid vatten, i lä och ha med sig en tidning och P3 dokumentär.

Efter två timmar dök dessutom en av mina falkar upp i en trädtopp på andra sidan sjön. Efter en timme till fick jag sedan se honom i nästan 20 min sakta cirkla sig allt högre upp och försvinna i molnen. Jag lever.

(Bilden är från en annan gång, men kunde varit idag)

torsdag 5 januari 2012

Ny ung fru/man












Torsdag 4 aug 2011:

Min gjusehane (eller om det är honan) kom sent i år och syntes länge ensam, sörjande sina maka i grantopparna kring sitt fina bo. Men i juli dök plötsligt en ung hona (hane?) upp och förälskelsen lyste om min gamling. Länge höll hon (?) på och prövade honom genom att tigga mat som den ynkligaste unge, men nu - alldeles för sent på säsongen - bygger de intensivt på boet och idag ropade hanen och spelflög rakt över vårt hus som den kåtaste ungtupp och lyckades få med sin nya unga fru på de mest prövande flyktlekar.

Prövande är just vad beteendeekologerna skulle säga; prövande varandras vitalitet för att utröna om detta är en lämplig partner. Med-bultande-hjärtan-njutande av varandras lustfyllda kroppar och deras förmågor, skulle jag kalla det. Hinner de stärka banden tillräckligt i höst kanske längtan driver dem båda hit i tid för en lyckad häckning till våren.

Jag håller tummarna och ropar tyst; -Hon är fin! Hon är fin! till honom. (henne?)

Fotnot: Hanar och honor av fiskgjusar är som du anar väldigt lika. Ju mindre skillnader i utseende det är mellan könen hos en art, desto mer lika är ofta också beteendena. Det som ändå får mig att tro att den nya gjusen är en hona, är hennes mat-tiggande vid boet tidigare i somras. Den sortens uppmaningar till hannen att visa vad han går för, brukar vara ett typiskt honligt beteende hos gjusarna och många andra fåglar. Men jag kan inte lova att jag har hållit rätt på vem som är vem sen dess. Men fina är dom, båda två!

Min sjö


Onsdag 13 juli 2011:

Min sjö! Mina skäggdoppingar! Mina lommar och mina gjusar!

- Kan man äga fria fåglar? frågar en vän på facebook.

- Nej, och inte sina barn heller. Just däri ligger den stora lyckan i att de är här, hos mig, mina!

Huldrans natt


Måndag 27 juni 2011:

Skymningsspelet Huldrans Natt



















Vi startade detta spel år 1990! i tre bortom allt förstånd otillgängliga naturskogar i Värmland. Men folk kom!
Sedan var det fantastiskt att få spela Huldran i Tyresta nationalpark några år, men det är i Trehörningskogen utanför Åkersberga vi har hittat hem. Vi kan bråka och trassla och stressa hur mycket som helst fram till genrepet varje gång. Det spelar ingen roll. Den skogen fullkomligt suger mig till sig varje år. Huldran bor i den skogen, vid den tjärnen.

från 16 apr t 13 juli:

Totalt fokus på två projekt; Fanny Grens Väg och Huldrans Natt

(Minns inte om jag eventuellt skötte ett jobb också lite mellan varven.)





Fanny Grens väg

- ett sommarnattsmöte med trädgårdens ursprung och väsen

Idén är att under några av årets ljusaste sommarkvällar genomföra ett dans- musik och berättarspel i Göteborgs botaniska trädgård. Det blir ett spel om trädgårdens historia, om ett märkligt kärleksmöte men också om det starka mötet mellan människa och natur i trädgården.

Spelet genomförs av berättare, kör, dansare, musiker - och gärna trädgårdsentusiaster!

Det hela börjar som en historisk guidning i trädgården. I takt med att skymningen börjar falla, tas dock berättelsen allt mer över av de människor och väsen från förr som ännu andas i botaniska trädgårdens växtlighet. Snart finner sig publiken inte bara omgiven av, utan också indragen i ett tidlöst kärleksmöte; det mellan det tidiga 1900-talets Fanny Gren på Stora Änggården och den trädgård och natur som omgav henne - personifierade av 1600-talets mytiske hejderidare och beskyddare av Slottskogen och Änggården; Arfued Djureskytter. Publiken lockas av dans, musik och händelser på en lång vandring genom trädgården och skogen. När de till slut leds åter till den plats där guidningen började finner de sig deltagande i en drömliknande musikalisk skördefest - eller är det bröllopsfest? - tillsammans med de trädgårdsarbetare/gudaväsen de sett eller anat under guidningen.

Vår önskan är att publiken ska få med sig en gnutta mer förståelse av vår historia, men framförallt en upplevelse av den besjälade natur, som egentligen hela tiden finns där runt omkring oss - men också djupt inom oss. En stunds magiskt möte med naturen i vår hetsigt rationella och allt mer naturfrånvända tid.

En undertext i spelet handlar om just detta; om mötet mellan människan (Fanny) och naturen (Arfeud Djureskyttere) och allt det liv som dessa - katalyserade av mötet med skogens andeväsen (nymfer och fauner, älvorna, Näcken och själva skogens rådare Huldran) - skapar tillsammans (trädgården, odlingen, lustgården, paradiset). Vår tro är att människan behöver det magiska mötet med naturen för att få kraft att arbeta för en harmonisk värld i respekt för den omgivning som givits oss.

Planen är att genomföra spelet under 5 kvällar/nätter i juni 2011.

p.s

Det är värt att notera att den väg genom Botaniska trädgården som vi i stort sett ska följa nu kommer att få heta Fanny Grens väg och att fortsättningen på den uppe på Änggårdsbergens ljunghed visar sig sammanstråla med fortsättningen på Hejderidaregatan!

Mer bilder:

https://picasaweb.google.com/106600792516946188727/2011FannyGrensVagRabalder?authkey=Gv1sRgCMOs_vLx-rDtjwE&feat=email#




Det bubblar

Lördag 16 april 2011
Grodorna leker! Totalt fokus på orgasm.

Torsdag 14 april

Livet är stressigt nu, men njuter, njuter, njuter av min dagliga paddling. Den är som ett hål i tillvaron. Ett hål jag kan glida ner i som en säl på isen. Plötsligt bara bäras fram av den omslutande vattenrymden och sväva iväg utan ansträngning - sak samma om vågorna slår in över fördäck och regnet piskar mig eller jag bara glider fram på den där tunna osynliga ytan.
Hur kan människor leva utan andningshål?
Hur har jag kunnat?
Kan jag?

Äntligen!


Tisdag 12 april 2011:
Jag har gått ur idet, kläckts, vaknat, återuppstått, 
begått revolution, reningsbad, premiär, 
tittat upp som en sippa ur marken,
och känt endorfinerna gå bärsärkagång med förkylningsvirusen; 
premiärpaddlat!

Världsarv?















5 april 2011

Nej, jag har inte glömt vår Afrikaresa. Det gör man inte. Åsynen av baobabträden vid foten av den stora gravsänkan, sammetsnätternas stjärnor och ljud, de väldiga slätterna med stora vilda djurflockar ända mot horisonten.
Egentligen tycker jag att ordet "världsarv" borde inkludera allt denna jord fram till idag har frambringat, inklusive min sjö, den eviga isen på den och kajorna ovanför den, ja inklusive mig själv, min plastkajak och den evigt jävla bullrande E20.
Men om jag måste välja ut en enda plats som mer skyddsvärd för framtiden än något annat, skulle det kunna bli "världsarvsområdet" Serengeti - Masai Mara - Ngorongoro.
Det finns också åtskilliga vägar på denna jord att ifrågasätta, som t.ex. Scan Linkmotorvägen genom Ljungskile som vi startade en hel trädkramarrörelse för att stoppa, och den evigt-jävla-bullrande-E20. Men om jag måste välja ett vägbygge som måste synas mer i sömmarna än något annat, blir det den föreslagna nya vägen tvärs igenom norra Serengeti.
Jag är inte jätteinsatt i detaljerna, men tillräckligt för att stödja den nybildade ideella organisationen Serengeti Watch som arbetar för ett bevarande och en hållbar utveckling av detta världsarv.
Gör det du med!
Här är länken:

Isen ligger envis, envis


2 april 2011

Sitter inne och förstärker min otillfredställelse genom att läsa en välformulerad insändare om arbetstid och miljö i dagens GP.

Tänk att så få vågar lyfta denna fråga. Detta är en sak som vi inte kommer runt om vi vill ta klimathotet på allvar. Vi kan handla miljövänligt och klimatsmart i det oändliga, men så länge vi tar ut produktivitetsutvecklingen i mer pengar istället för mer fritid, kommer vi att behöva göra av med dessa pengar genom en allt effektivare konsumtion under vår lika korta fritid. Så enkelt är det faktiskt.

Och vad ska vi då konsumera? Hittills har denna konsumtionsökning snarast i ökad utsträckning skett i särskilt miljöbelastande former som mer köttätande, större bostäder och mer resande.

Frågan om kortare arbetstid är dessutom en av ganska få frågor där det finns en tydlig intressemotsättning mellan politiker och väljare - och där väljarna vill mer, men politikerna stretar emot. Jag brukar ogilla skarpt när man talar om "politikerna" som en enhetlig grupp med särskilda brister eller en egen agenda. Finns det något generellt att säga om "politiker" så är det snarast att de är mer vidsynta, kunnigare och klokare än "vanligt folk" och precis så ska det vara. Men just i frågan om kortare arbetstid tror jag att det finns en intressemotsättning i det att politiker är mer måna om en ständigt växande kaka, därför att det gör deras politiska arbete så mycket enklare. Att förändra samhället genom att bara ge mer till några eller något är betydligt enklare än att vara tvungen att ta från en för att ge till en annan.

Jag vet att det finns krafter i riksdagen som fortfarande står upp för kortare arbetstid, framförallt inom miljöpartiet. Men dessa krav tenderar mer och mer att bli som sossarnas republikkrav; det är något man inte så gärna pratar om.

Går med i Nätverket för Kortare arbetstid. http://kortarearbetstid.nu/

Isen är kommen


19 februari 2011

En massa snö blev en massa tö, blev skridskois, blev mer tö, blev lite snö,

blev nya vida landskap av frusen dramatik för långa promenader till fots...

...eller per cykel


5 februari 2011

Vårflod i bäcken och hårda vindar med virvlande kajor över sjön. Isen ser fortfarande farbar ut, utom längst in mot land, men med stora vattenpölar och växande råkar. Ett gäng isfiskare motstod blåst och blöta, men jag avvaktar nog lite...

Serengeti känns redan långt borta.