Jag paddelpendlar. Inte alltid. Ibland ligger isen eller jag måste ha med mig en cykel eller jag har för bråttom. Och inte hela vägen till jobbet, men till och från tåget. Den kombinationen är perfekt. Jag lever sällan så mycket som när jag paddlar. Och sover sällan så gott som på tåget. "Enbloggomgud" hette den här bloggen förut. För att den handlar mycket om fåglar. Och om annat som lever i och omkring mig när jag paddlar, såsom fiskgjusar, frusna fingrar och miljöpolitik.
söndag 22 januari 2012
Idag: Flydde ut på sjön igen.
Vart flyr jag helst?
Jag finner mig snart framglidande precis samma väg som den jag paddlar nästan varje dag. Fram och åter, fram och åter. Inga stränder är mig intressantare än dessa.
Man kan tycka om stränder och vatten av alla möjliga skäl.
Ett av dessa möjliga återkommer ständigt i min skalle ända sen jag för precis ett år sen kom tillbaka till denna sjö från vår Afrikaresa.
För åttio tusen år sen lämnade en grupp människor Afrika och vandrade ut - eller som Lasse Berg skriver: "sjöng och dansade denna nya människa sig fram" ut över resten av världen utmed stränderna av hav, floder och sjöar.
Utmed stränderna av hav, floder och sjöar....
Ja, det var på savannen vi steg upp på två ben, sökte och lärde våra tecken på fara, skydd, mat och hem. Men det var antagligen inte där vi blev sapiens sapiens - den vars hjärna kunde läsa av, planera och intrigera med, känna med och till slut sjunga med, dansa med och måla sagofigurer på grottväggarna med, inte bara den närmaste familjen utan med hela klanen, hela ...mänskligheten. Detta hände under den tid då Afrikas savanner torkade ut till öknar och de, som blev vi, överlevde längs några afrikanska stränder, sittande på huk, tittande på havet och gemensamt ätande den vitamin- och proteinrika fisk och skaldjursmat, som möjliggjorde just oss.
Där, utmed stränderna av
hav, floder, sjöar
stränder, hav, floder, sjöar
(ja det blev en sväng upp i lillesjön också ....förra helgen)
P.S.
Mer stränder, mer sjö finns bakåt i bloggen!
torsdag 12 januari 2012
Regn och halv storm i morse, rakt in i sjöns riktning, vitt fras i mörkret
Ikväll däremot nästan lugnt med hel stjärnhimmel utan måne, men med både Vintergata, Jupiter och nytillkommen gästasrtist; en kraftfullt strålande Venus gick upp lågt över bergen i sydväst, och gav Venusgata på sjön.
Nej, jag klagar inte.
(Bilden är fusk, för det är månen och Jupiter för någon månad sen, men i ungefär samma läge som Venus stod ikväll.)
lördag 7 januari 2012
Storm
mörker, vinande vind, piskande regn och sugande frasiga vågor.
Gråväder
Virvlande måsar
Byggmötet gick bra och kära storasyster har åkt hem, men jag stannar.
Gråväder och kraftig vind vid hamnen. Känns bra.
En dvärgmås försöker skamlöst flörta med mig i en virvlande skrattmåsflock.
På något sätt bryter hon igenom.
Eller också är jag öppen. Vidöppen.
Det blåser rakt igenom mig.
Går hem och skriver en bok.
Mörker, kyla och eld
fredag 6 januari 2012
Verkligheten?
Flyt
Ett stycke levande landskap
…fanns där det sällsynta landskap som funnits ingraverat i människans synbark, muskelminne, språkcentrum och mytologikärna genom alla hennes årtusenden, hela hennes årmiljon. Ett landskap med levande djur. Stora flockar av dovhjortar lugnt betande på fälten mellan lövdungarna. En liten grupp långnosade kronhjortshindar kring en tjur med lyrformad krona. Långt borta vid horisonten en ångande bisonhjord. Ett pärlband med renar som springer förbi med knäppande klövar över jokken. Gaseller och hyenor. Lejon och lamm. Getterna och fåren. Stjärna och Blända och korna med gullhorn. Människa och djur. Tills alldeles, alldeles nyss.
Går i kvällningen på väg upp från sjön förbi de låga stubbarna av det som i våras var mindre hackspettens och entitornas albård utmed bäcken. Ovanför slänten löper nu en bred asfalterad gång- och cykelbana, därovanför en bred asfalterad bilväg och ovanför den en stor asfalterad parkeringsplats, på det som tidigare var en smal stig genom en alskogsdunge på en gammal åkerlapp. Jag går och tänker på vad jag ska skriva för byalaget om planen för fler bostäder i vårt sovsamhälle, och jag blir bara mer och mer förbannad, blir mer och mer osaklig, hittar fler och fler okvädningsord för varje steg jag tar.
Visst! Det vore väl okej att pussla in lite fler hus i vårt samhälle, kanske till och med ett helt bostadsområde, här där vi ändå redan har byggt och det redan finns affär, skola och buss. Och jag delar gärna naturen här med något hundratal människor till.
Men just nu är jag bara så heligt förbannad på all jävla asfaltering, schaktning, tippning och sprängning som alla från enskilda villaägare till bostadsbolag, entreprenörer och Trafikverk tycker sig ha rätt till. Jag har sett lite för mycket av det. Inte bara hur en gammal albård utmed bäcken där mindre hackspetten har häckat i fem år schaktas bort för att ge lite mer svängrum för några maskiner. Inte bara hur en hel lövskogssluttning förvandlats till ett hygge för att Trafikverket trodde att det skulle byggas en liten lokalväg till fyra hus där. Inte bara hur den enda av de många vackra gamla kulturspåren i samma skog som man verkligen markerat ut tydligt på en karta, förvandlas till tipp för asfaltmassor, som nån entreprenör ville göra sig av med.
Förutom de kvarter som ska byggas på åkermarken, heter konceptet "hus i skog", med försiktig inpassning av de nya husen i terrängen. En annan dag kanske jag kan tro på detta, men inte idag.
I tidningen läser jag att exploateringstakten av åkermark för vägar och bebyggelse har tredubblats sen slutet av 90-talet. När ska vi vakna upp och förstå att problemet för mänskligheten inte kommer att vara att de icke förnybara resurserna tar slut. Det är vår hantering av de förnybara resurserna som är och kommer att vara problemet! I den trakt där jag bor, i Brasilien, Etiopien och på klotet!
Fredag kväll 28 oktober 2011:
Det finns nåt mycket fridfullt över mörkerpaddling. Även när ingen strålande stjärnhimmel pratar med en. Bara Söabergens svarta silhuett mot det där märkligt lysande dismolnet i väster, som härbärgerar ljusläckaget från Tollered och Floda. En svag sydvästan ger små svarta vågband, som får kajaken att glida fram som en streckkodläsare mot Hansalandsudden. Det är redan alldeles för sent att ha bråttom att komma i säng och tröttheten virvlade förresten bort redan på perrongen, när tåget lämnade mig .... ensam......... med den ...... ..... mörka ........
......... sjön.
Söndag 16 oktober 2011:
Vindkantring och plötsligt mera liv på fåglarna igen. Då visar det sig att mitt falkpar fortfarande är hemma! Åtminstone var de på rejält hembesök idag! De företog en våldsam jakt på en stackars and och kretsade sen omkring länge och väl tillsammans och såg till att de verkligen fortfarande kunde regera över hela sjön. Till och med duvhöken tog det försiktigt, när hon korsade sjön.
Just nu
Just nu. Svag nordan. Betyder att E20 är tyst ikväll. Allt som hörs är ljud som betyder något; En nötväcka. Några bommar som går ner långt borta. Mina egna paddeltag.
-Jo, tack jag mår bra!
Bada, människa!
En vanlig vacker gråvädersdag
Söndag 14 augusti 2011:
Att en småblåsig gråvädersdag kan vara så ljuvlig! Om man bara får några av de mest djupa mänskliga behoven uppfyllda; vara vid vatten, i lä och ha med sig en tidning och P3 dokumentär.
Efter två timmar dök dessutom en av mina falkar upp i en trädtopp på andra sidan sjön. Efter en timme till fick jag sedan se honom i nästan 20 min sakta cirkla sig allt högre upp och försvinna i molnen. Jag lever.
(Bilden är från en annan gång, men kunde varit idag)
torsdag 5 januari 2012
Ny ung fru/man
Torsdag 4 aug 2011:
Min gjusehane (eller om det är honan) kom sent i år och syntes länge ensam, sörjande sina maka i grantopparna kring sitt fina bo. Men i juli dök plötsligt en ung hona (hane?) upp och förälskelsen lyste om min gamling. Länge höll hon (?) på och prövade honom genom att tigga mat som den ynkligaste unge, men nu - alldeles för sent på säsongen - bygger de intensivt på boet och idag ropade hanen och spelflög rakt över vårt hus som den kåtaste ungtupp och lyckades få med sin nya unga fru på de mest prövande flyktlekar.
Prövande är just vad beteendeekologerna skulle säga; prövande varandras vitalitet för att utröna om detta är en lämplig partner. Med-bultande-hjärtan-njutande av varandras lustfyllda kroppar och deras förmågor, skulle jag kalla det. Hinner de stärka banden tillräckligt i höst kanske längtan driver dem båda hit i tid för en lyckad häckning till våren.
Jag håller tummarna och ropar tyst; -Hon är fin! Hon är fin! till honom. (henne?)
Fotnot: Hanar och honor av fiskgjusar är som du anar väldigt lika. Ju mindre skillnader i utseende det är mellan könen hos en art, desto mer lika är ofta också beteendena. Det som ändå får mig att tro att den nya gjusen är en hona, är hennes mat-tiggande vid boet tidigare i somras. Den sortens uppmaningar till hannen att visa vad han går för, brukar vara ett typiskt honligt beteende hos gjusarna och många andra fåglar. Men jag kan inte lova att jag har hållit rätt på vem som är vem sen dess. Men fina är dom, båda två!
Min sjö
Huldrans natt
från 16 apr t 13 juli:
Totalt fokus på två projekt; Fanny Grens Väg och Huldrans Natt
(Minns inte om jag eventuellt skötte ett jobb också lite mellan varven.)
Fanny Grens väg
- ett sommarnattsmöte med trädgårdens ursprung och väsen
Spelet genomförs av berättare, kör, dansare, musiker - och gärna trädgårdsentusiaster!
En undertext i spelet handlar om just detta; om mötet mellan människan (Fanny) och naturen (Arfeud Djureskyttere) och allt det liv som dessa - katalyserade av mötet med skogens andeväsen (nymfer och fauner, älvorna, Näcken och själva skogens rådare Huldran) - skapar tillsammans (trädgården, odlingen, lustgården, paradiset). Vår tro är att människan behöver det magiska mötet med naturen för att få kraft att arbeta för en harmonisk värld i respekt för den omgivning som givits oss.
p.s
Det är värt att notera att den väg genom Botaniska trädgården som vi i stort sett ska följa nu kommer att få heta Fanny Grens väg och att fortsättningen på den uppe på Änggårdsbergens ljunghed visar sig sammanstråla med fortsättningen på Hejderidaregatan!
Mer bilder:
Torsdag 14 april
Äntligen!
Världsarv?
Isen ligger envis, envis
2 april 2011
Sitter inne och förstärker min otillfredställelse genom att läsa en välformulerad insändare om arbetstid och miljö i dagens GP.
Tänk att så få vågar lyfta denna fråga. Detta är en sak som vi inte kommer runt om vi vill ta klimathotet på allvar. Vi kan handla miljövänligt och klimatsmart i det oändliga, men så länge vi tar ut produktivitetsutvecklingen i mer pengar istället för mer fritid, kommer vi att behöva göra av med dessa pengar genom en allt effektivare konsumtion under vår lika korta fritid. Så enkelt är det faktiskt.
Och vad ska vi då konsumera? Hittills har denna konsumtionsökning snarast i ökad utsträckning skett i särskilt miljöbelastande former som mer köttätande, större bostäder och mer resande.
Frågan om kortare arbetstid är dessutom en av ganska få frågor där det finns en tydlig intressemotsättning mellan politiker och väljare - och där väljarna vill mer, men politikerna stretar emot. Jag brukar ogilla skarpt när man talar om "politikerna" som en enhetlig grupp med särskilda brister eller en egen agenda. Finns det något generellt att säga om "politiker" så är det snarast att de är mer vidsynta, kunnigare och klokare än "vanligt folk" och precis så ska det vara. Men just i frågan om kortare arbetstid tror jag att det finns en intressemotsättning i det att politiker är mer måna om en ständigt växande kaka, därför att det gör deras politiska arbete så mycket enklare. Att förändra samhället genom att bara ge mer till några eller något är betydligt enklare än att vara tvungen att ta från en för att ge till en annan.
Jag vet att det finns krafter i riksdagen som fortfarande står upp för kortare arbetstid, framförallt inom miljöpartiet. Men dessa krav tenderar mer och mer att bli som sossarnas republikkrav; det är något man inte så gärna pratar om.
Går med i Nätverket för Kortare arbetstid. http://kortarearbetstid.nu/