Om att riva kyrkor

(Apropå artikelserie av Maciej Zaremba i DN Kultur om omvandlingen av våra skogar.)

Vi river våra kyrkor.

I rasande takt pågår det hela tiden och vi fattar inte att det händer.

Kapell för kapell, katedral för katedral, moské för moské,

Ett tusenårigt hindutempel här, en femhundraårig buddhastaty där

Hela tiden går grävskoporna fram och de tunga rivningskulorna dunsar in i fasadernas konstverk och ornament.

Jag har känt det i kroppen sen jag var femton år. Jag har trott mig undervisa om det, utreda och forska om det, skriva om det, skrika om det, krama träd och ockupera maskiner, återigen utreda, inventera och beskriva. Men jag har hela tiden missat målet, talat om det som jag tror ska bita, istället för det som det handlar om. Och vi har gjort det allihop. Vi har talat om försurning, barrförluster, risk för minskad skogstillväxt, hot mot rödlistade arter, om klimatförändringar, grönskans betydelse för hälsan, om bristande demokrati och felprioriterade åtgärder.

Men vi har inte vågat tala om det som det handlar om; att vi river våra kyrkor.

Kanske är det för att det känns så osakligt, så ovetenskapligt. Så personligt, till och med egoistiskt.

Och för att vi vet att vi alla är medskyldiga. Vi nyttjar alla virket från de rivna kyrkorna och vi väljer själva att handla i de nya galleriorna istället för att gå i de kyrkor som finns kvar. Vi har själva valt bort kontakten med den natur vi fortfarande någonstans inom oss upplever som helig. Jag tror att jag kan säga vi. Men inte ens det vet jag.

Det värsta är att i takt med att kyrkorna rivs, så glömmer vi att de fanns. Människan är anpassningsbar. Det finns hela tiden starka krafter som vill att vi ska gå vidare, utvecklas, konkurrera, göra karriär. Att vi ska arbeta mer och handla mer. Men inga krafter utifrån trycker på för att vi ska ägna oss åt att återskapa gamla kyrkor. Och då gör vi det inte. Vi glömmer att de fanns. Vi föder upp våra barn intill de bullerstörda granåkrarna, strävar vidare i karriären och förstår inte att ungarna inte vill vara ute. Som vi var.

Människan har alltid utnyttjat naturen; jagat, röjt, klubbat sälar, plöjt, avverkat och spelat paintball. Som alla andra arter har vi därmed påverkat den natur vi vidrört. Mer än någon annan art har vi medskapat naturen. Det är en roll vi aldrig mer kan frånsvära oss.

Men vi tycks också alltid ha haft ett behov av att uttrycka vår relation till naturen i termer av helighet och respekt, med konst och poesi som medel. Vi ser det i de tidiga människornas grottkonst och vi anar att denna känsla inför naturen är grunden till alla senare uppkomna religioner. Att uppleva helighet och poesi i naturen är en del av att vara människa.

Ingenting är så förödande för vår upplevelse av naturens helighet som ett ständigt trafikbrus eller en till hyggen och tätvuxna produktionsbestånd förvandlad skog. De skogar som inte är drabbade av något av detta är idag snabbt krympande, både kring tätorterna och i hela landet.

De kanske inte hyser rödlistade arter. De kanske inte är utpekade riksintressen. Men de kanske är våra viktigaste kvarvarande kyrkor?

26 mars
Mjölksyra, svett och tandkräm på perrongen

Plötsligt var det nyis över en stor del av sjön på morgonen! Egentligen älskar jag både det plötsliga motståndet och de rytmiska klirrande krandena av paddeltagen som jag hugger in i isen, men det blev lite stressigt. Fast nej, inte stress. Kamp. Och mjölksyra. 

Mötte på perrongen en dotter som likaledes tvingats hasta förbi vissa detaljer hemma på morgonen.

25 mars
God morgon igen!
Kaffe och morgontidning vid mina vänners

Ett litet tillägg om det som inte syns på bilden; grönsiskepip, nötväcke-visslingar och enstaka skrattmås-skratt. Och 45-50 dB trafikbrus. Ett ständigt jävla pågående miljömord. Stäng E20!

Hemma på bryggan trängde sig en nyanländ sädesärla rakt igenom 45 decibel. Tack

22 mars

Dimma. Varför älskar jag risken att förlora mig i den?

- För att du är på en sjö! replikerar en sarkastisk vän och skärgårdsbo.


Sant. Jag kan knappast paddla mycket mer än en kvart utan att stöta i land nånstans. Så sjödimman är en ganska lagom utmaning för en radhusäventyrare. Men ändå så sugande lockande. Det finns en längtan djupt därinne, som jag dras till obönhörligt.

18 mars

God kväll!

18 mars

God morgon!

Nästan hela sjön ligger öppen,

 utom lite strandis intill de värsta nordbranterna.



Och så ...plötsligt... hörs den från andra sidan. En av mina vänner. Nyss hemkommen igen! Flyger en lov framför berget. Är det för mig? Eller för henne? Har hon kommit också? Jag ser henne inte, men: Välkommen!!
Detta är en bra söndag.

14 mars

Isen har släppt och kajaken låg och skrek åt mig vid stationen att komma och befria henne. Hon var som en ko på kosläpp. Så nu har jag begått årspremiären med flock efter flock av sångsvanar trumpetande mot norr över huvudet på mig. 
Hälsningar från en vårsläppt ko!

29 februari
Läste en blogg från en sjuksköterska som skrivit om vad människor ångrat på sin dödsbädd. Den vanligaste handlade om att mer mod att gå sin egen väg, den näst vanligaste att man jobbat för mycket. Lustigt nog handlade ingen om att man tjänat för lite pengar eller jobbat för lite.
Tänk att man ska behöva döden för att förstå livet. Men det är väl det som gör skillnaden mellan en plastblomma och en riktig - att den ena kan dö.

20 februari. Starkt buller från E20

och GP kampanjar vidare om att E20 måste byggas ut till motorväg för att rädda människoliv 

Insänt som insändare till GP - utan resultat. (Fick förstås inte plats...) :

GP kampanjar med närmast cynisk populism om att E20 måste byggas ut till motorväg för att rädda människoliv. Sanningen är att det skulle rädda betydligt fler människoliv för de satsade pengarna om man byggde om till 2+1-väg med mitträcke som Trafikverket vill. Motorväg kan bara motiveras på resterande delar av E20 om man tycker att fart är viktigare än människoliv. Och detta är uppenbarligen GP´s mening.

Calle Bergil, miljökonsult