Smädad perrongfrid

Fryser och lider på perrongen. Fryser för att jag stod still och frös i väntan på bussen, satt och frös i bussen - första morgonturen - och nu står still och fryser på perrongen. Lider för att jag just nu istället kunde ha klivit upp på perrongen från andra hållet, varm i kroppen av en paddeltur genom de fullkomligt magiska morgondimmorna som stiger upp i kylan över det varma blankstilla vattnet framför mig. Förbannar min morgonslöhet som orsakar mig detta och förbannar alla tusentals morgonslöa bilister som vräker sig fram på E20 på andra sidan sjön och smädar min perrongfrid med sitt eviga eviga buller. Må era köer börja i Partille centrum!

Jag ska i alla fall sova på tåget.

om Venus och lättja

Jag säger det igen; lättjan är livets värsta fiende. På andra plats kommer rädslan och på tredje vägtrafikbuller - det eviga jävla bruset. Sen kommer krig och sjukdomar och diverse övergrepp och sånt. Nej jag är inte helt seriös nu. Men nästan.
Trött av ett sent föräldramöte igår och en krypande kultinginfluensa i kroppen satt jag på tåget för en stund sen och önskade att jag inte hade tagit kajaken i morse genom morgondimmorna till tåget.
Kallt och mörkt på perrongen när tåget rusade vidare i natten. Nära att halka i vattnet när jag famlade efter paddeln i strandslänten, bländad av stationsbelysningen. Men en uggla flög plötsligt upp framför fötterna på mig och fladdrade ljudlöst bort ur ljuskäglan. (Konstigt, såg nästan vit ut under, men nej, fåglar ser alltid konstiga ut i lyktsken). Färst när jag fått i kajaken, satt mig i den kalla sittbrunnen och stött ut mig från bryggan, började jag vakna. Verkligheten bestod plötsligt inte längre av längtan efter ett varmt buss-säte och en ond aning av halsont, utan av ett sakta glid fram över en fullkomligt slät mörk vattenyta med Venus starkt lysande både ovanför och nedanför stäven. I takt med stationsljusens avtonande och mörkerseendets återkomst tändes fler och fler - över och under mig - av dessa nålstick i natthimlavalvet, som vi är skapta att leva under. Som våra förfäder och förmödrar levde under varje natt och under vilka de skapade sina sagor, sina världs- och gudsbilder, som så småningom blev våra...
Våra vad då? Jag tror att Gud håller på att dö ifrån oss, men inte för att han inte längre finns, utan för att vi inte orkar flytta våra feta arslen från tv-soffan och gå ut och se att han faktiskt är kvar där ute. Vi tror inte på Gud, eftersom det verkar ologiskt att han skulle finnas. För logik har vi lärt oss. På TV. Du skall inga gudar hava jämte media. Så dra ner gardinen och ta ett par zap till!
Därute skrattar gud och ugglorna ikapp. Åt himlens stjärnor och mänskors sagor, åt trötta tv-tittare och åt intet förstående bloggare.

En vanlig dag

Sent måndag kväll.
Mörkt, men inte ens nermörkt, bara mycket mörkgrått i olika nyanser. Motvind men bara delvis. Och rätt måttlig, med måttliga vågor. Trött. Lite mer än vanligt, men inte överdrivet. Kallt. Nej egentligen inte, varken i vinden eller i stänket.
En vanlig dag helt enkelt.

Vad är det för fel med plastblommor?

Om lidande och lust hos en blöt ärtsångare

En av dagens många våldsamma skurar har just lämnat plats åt en glipa sol. I flädern utanför fönstret sitter en blöt ärtsångare på en solbelyst kvist och ruskar på sig för att så snabbt som möjligt bli torr och återfå värmen i kroppen. Att bli blöt och kall är inte bra. Det gäller att hinna runt och få i sig tillräckligt med bladlöss och fjädermyggor för att klara flytt till Afrika snart. De flesta av hennes syskon och tusen och åter tusen andra småfåglar kommer snart att duka under under denna flyttning för att det regnat för mycket och de bränt för mycket fettreserver på att huttra och fått för lite tid på sig att fara runt och äta insekter.

Nej naturen är inte bara full av livslust som hos spelflygande ormvråkar under höga moln. Naturen är minst lika full av lidande. Ärtsångaren led sig säkert igenom de huttrande kalla regnskurarna nyss precis som hundratusentals varelser med henne. Just för att de hotar hennes liv är hon säkerligen programmerad att hata dem som pesten. Lida och huttra. Precis som vi.
Men ingen varelse har lyckats skydda sig från de kalla regnen som vi. Ingen drabbas så lite av trauman och ond bråd död som vi. Ändå pratar vi om det tänker på det läser och ser filmer om det skapar religioner kring det. Ständigt. Och kurar i våra stora byggnader.
Ingen varelse blir så lite drabbad av regn och kyla som vi.
Men vart tog lusten att flyga till Afrika vägen?

Jag står på altanen och snickrar på ett ved-tak när jag plötsligt hör dem jama "från en obestämd plats i rummet", som den gamla stereoradioteströsten brukade säga. Men jag vet ungefär var jag ska spana, och där är de; som små prickar i skyn syns våra tre ormvråkar kretsande högt, högt däruppe. Ivrigt jamande och då och då med små utfall mot varandra skruvar de sig högre och högre. De har uppenbarligen hittat en perfekt häftigt stigande varmluftbubbla, kanske nyss genererad av de solheta taken och gatorna i Ingared? En av de vuxna får till och med för sig att börja spelflyga i höga bågar och branta dykningar, fast det är långt förbi spelflyktstider. Utsikten däruppifrån måste vara sanslös, liksom känslan att lyftas av själva luften och kunna leka sig fram igenom den. Gör de allt detta för att spana byte eller markera revirets gränser eller något annat nyttigt? Knappast. Det finns sannolikt bara ett svar på vad som driver dem; Lust! Lust att flyga, lust att leka, lust att pröva sina förmågor och lust att njuta av utsikten. Sen finns det kanske bieffekter som att de får träna sig inför flyttningen, kan spana in nya jaktmarker eller får testa sin partners förmågor. Men deras känslor, som de också fyller mig med, är alldeles säkert lust och skönhet. Om de dessutom kan känna tacksamhet och sanslös förundran inför den som skapat dem och hela myllret under dem med dessa förmågor, det vet jag däremot inte. Men jag kan.

Tänkte fortsätta om vår nedärvda önskan att tillhöra; kompisgäng, ideologier, yrkesgrupper, kungar och religioner. Tänkte ursäkta mina onödigt raljanta ord om religioner skapta av skäggiga tyranner och berätta mer om vad jag menar med djup och skönhet i den framväxande vetenskapliga världsbilden av vilka vi är och var vi kommer ifrån. Och så hamnar jag i Lasse Bergs sommarprat om just precis detta och kan bara luta mig tillbaka och njuta av den vackraste och bästa och mest uppfordrande predikan jag hört på länge. Han säger allt jag ville säga, fast mycket bättre. Och med underbar musik.
Så jag säger bara; Lyssna och njut:
http://www.sr.se/webbradio/webbradio.asp?type=latestbroadcast&Id=2071&BroadcastDate=&IsBlock=

Liror över medelhavet

Loutraki, Skopelos, söndag morgon
Det blåser friska vindar över Egeiska havet. Bland de vita gässen på det mörkblå havet seglar medelhavsliror och en gulnäbbad lira i vackra båglinjer på vågkammarnas uppvindar. Lirorna har säkert seglat här i miljontals år, men få hav, om något i världen, har beseglats så länge av människor som detta hav.
Beseglats? Ordet associeras, precis som detta hav, till beseglade öden, till mäktiga gudars spel med människor i bräckliga farkoster. Fast det förståss är tvärtom; just här kring detta hav har människor uppfunnit och spelat sina gudaspel med varandra, hittat på, använt och drivits av sina gudar att bekriga, besegra och behärska varandra. I perioder av fredlig handel säkert också begripa varandra, men frågan är om gudarna varit till någon nytta då?
Det är i alla fall inte svårt, när man skådar ut över detta oändligt vackra, ständigt föränderliga, lika livgivande som mordiska hav, att förstå gudarnas uppkomst och närvaro här. Det är heller ingen tillfällighet att tätheten av små vita kyrkor och kloster på otillgängliga bergssidor och klippor med vidunderlig utsikt är högre här än någon annanstans. Också min gud är i högsta grad närvarande här i lirornas svep över vågorna.
Men självklart är inte vackra hav någon förutsättning för att människor ska uppfinna gudar. Gud och människa är nog betydligt djupare förenade än så. Knappast något folkslag före humanetiska förbundet har lyckats leva utan en gud som uttryck för sin förundran inför livets under, gåvor och grymhet. Antingen livet visar sig som ett böljande Medelhav, som ett jätteträd i halvöknen, som paradisfåglar i djungeln eller som renhjordar över fjället. (Lyssna förresten på Sofia Jannoks sommarprat från den 30 juni http://www.sr.se/sida/artikel.aspx?programid=2071&artikel=2847732 så förstår ni mer!) Jag tror att Gud mår bäst också idag av att uttolkas ur den verklighet vi själva upplever, ur de hav och renhjordar och sorger och brinnande buskar vi faktiskt har i och omkring oss, istället för ur gamla bokrullar skrivna av diverse skäggiga tyranner i andra tidsåldrar. Visst finns det guldkorn att vaska fram också ur deras tirader, men för mig har dagens ständigt prövade och utvecklande evolutionsteori betydligt mer skönhet och djup än Moseböckerna. Ska jag välja mig en ledsagande katekes blir det nog Mullarneys Fågelguiden.
Om de lugnt bågseglande gulnäbbade lirorna därute över vågskummet står det:
“Knappt silltrutstor lira som utmärks av långa, böjliga vingar som hela tiden hålls lätt eller tydligt kupade. Flykt med långa glid tätt över vattnet (även i nästan vindstilla!), avlösta av 3-4 (sällan 6-7) rätt lugna slag”
För den som sett dem, eller längtar att se dem, är detta gudomlig poesi.