Is! Is! Hård, mörk, gnistrande is breder ut sig över hela den sjö jag bepaddlade för ett par månader sedan.
Nu susar jag fram över den med långa skär och ser de bekanta hållpunkterna passera; tarzanskogen, skrakviken, jättaekstubben, hökudden, Framnäs båthus, doppingvassen.
Den plötsligt fria vidden och det markbundet välbekanta på en gång.

Afrika, dag 3
Sitter på en låg kulle med spridda akaciabuskar framför riftdalens höga brant och spanar mot några stora rödnäbbade noshornsfåglar som plockar i sig frukter från ett litet träd med rötterna nånstans mellan 15- och 10-miljonerårslagren. En liten bit ifrån mig står ett gigantiskt baobabträd och putar med magen och spretar grenarna mot skyn. En liten mourning dove landar spelande i en av grenarna.
Vi bor några hundra meter bort i en lodge med utsikt över allt detta. Området hör till en närbelägen massajby - fast jag är inte säker på att dessa nomader skulle uttrycka sig så. Baobabträden må vara heliga för dem - det är dem de går och anförtror sig till när de behöver fatta svåra beslut. Men varken marken eller träden tillhör byn. De bara är.
Men allt detta är förståss på väg att luckras upp. Tack vare lodgen har massajbyn fått både vatten och arbetstillfällen och omfattningen på deras bananodlingar nedanför mig visar att de inte längre vandrar fritt med sina djur efter årstider och regnfall. Det fullständiga nomadlivet är inte längre hållbart, med ökande befolkning, växande getflockar, minskande fria områden och minskande regn. Vandringen mot nya hållbarheter har börjat. I bästa fall är vår lodge ett steg på den vägen.
Igår - dag tre - fick vi veta lite, lite mer om deras liv, när två av dem ledde oss på en liten vandring upp i kanten på årmiljonernas förkastningsbrant, med utsikt över absolut aktuella bananodlingar som tampades med babianer och blue-monkeys som angrep odlingarna från omgivande jättefikusar i den naturskyddade branten. Dessa bönder gjorde som våra egna bondeförfäder när staten förbjöd dem att avverka ekarna i sina ängar. De eldade sitt röjningsris lite extra vårdslöst, upptornat tätt inpå stammarna. -Så gör inte vi massajer. Inte här. Branten här är skyddad. Vi är nästan bofasta nu. Våra barn går i skolan. Vi frågar inte längre baobabträden. Vi är kristna nu. Och våra söner dödar inte längre några lejon som mandomsprov - inte nu längre.
Vi tänkte på detta när vi efteråt svalkade oss i poolen med utsikt över branten.
Och jag tänker på det nu, när jag sitter mitt i årmiljonerna, mitt i baobabernas tidlöshet och kollar fåglar. Det är mäktigt.

Dag 2; 24 dec Rena julafton!

Vi är i Afrika!
Sent omsider och utan vårt bagage, men vi kom ner! Tack vare en hårdbevakning av Amsterdams flygplats och ett plötsligt uppdykande utrop; -Somebody for Kilimanjaro, Tanzania?Nu sitter vi på en svagt upplyst liten veranda mitt i en mörk grönska av bananplantor, kaffebuskar och bougainvilleor och lyssnar på spelande syrsor och cikador under den varma sammetshimlen.
Vår safariarrangör Arnold hämtade oss på flygplatsen och körde oss på en lång spikrak väg över ett mörklagt slättlandskap, där människor regelbundet skymtade fram i mörkret längs vägen - vandrande på vägen, sittande på en svagt upplyst farstutrapp, cyklande i vägkanten. Ett fåtal lampor lyste upp någon liten butik här, en ytterdörr där, ett tehus där och lät oss förstå att livet pågick där i mörkret omkring oss, utan att dränka sig själva i ljus och sin omgivning i mörker, som vi är så vana vid.
Det slår mig plötsligt att samma sak gällde ljuden; när vi saktade in över de återkommande vägbulorna hördes inte musik eller motorer utan syrsor och lågmälda röster. Är det sant, eller är det min efterkonstruktion av den stillhet vi såg och av den stillhet vi sitter i på denna veranda i kaffeplantagen.
Sch…
… (en groda)
…
…
…sch…
…vi samtalar….
…
…berättar vad vi tyckte oss se…
… (sch)
　
Jag tror att det är detta vi är skapta för; att sitta stilla och hitta på berättelser när vi blir omgivna av mörker, stjärnor och spelande syrsor.
Kan vi ännu den konsten?

Afrika - en turisttripp jul-nyår 2010 Dag 1: 23 dec

Vi skulle varit i Afrika ikväll. Vi skulle stått vid randen av den väldiga Ngorongorokratern, där heliga ibisar flyger turisternas längtan ner mot bufflar, lejon och noshörningar på den vida lustgården där nere. Istället sitter vi nu på ett hotell med det provocerande namnet Ibis, nära Schiphols insnöade flygplats utanför Amsterdam. Har just spelat in en galghumoristiskt Facebook-hälsning till våra vänner, men detta är också sanningen:
Nedanför vårt fönster utbreder sig en vid krater av gråslaskig P-plats, där iskalla döda bilkroppar står sammanpackade på den stora asfalten innanför kratersidor av gråaste tänkbara hotellbetong. I mina bästa stunder kan jag tänka på människan som jordens trädgårdsmästare - arten som lyckats kolonisera nästan alla ekosystem och modifiera dem så att de kan föda henne och hennes otroliga kulturella mångfald, faktiskt så väl att hon nästan frigjort sig från de parasiter, den svält och den barnadödlighet som snarast är regel bland jordens övriga organismer.
Just nu har jag svårare att frammana bilden av den där trädgården. Holland må kalla sig ett trädgårdsodlarland, men just här känns det bara alltför uppenbart att vi befinner oss mitt i den monokulturella asfaltkultur, som oupphörligt fortsätter att schakta sig ut över vår trädgård och allt djupare in i våra sinnen. Dess kosmopolitiska ljudström som hörs ur hotellets radio känns just nu ungefär lika variationsrik som bilparken där nere på P-platsen. Lika mångkulturell som en asfalt av krossade heliga berg från värdens alla hörn.
Vi har tre eoner av mänskligt varande med jorden mellan oss och Ngorongoro.
Jag hoppas vi kommer dit.

Längtan

Koltrastarna sjunger i regnet och en flock sångsvanar flygspanar förbi över dimmorna efter samma sak som jag.

Snart.

Snart...

Den där kören Rabalder

...som får mig att företa nattliga hempaddlingar på måndagkvällar börjar få form på sin nya produktion; Imago. Premiär 17 april på Frölunda Kulturhus. En föreställning om svårigheten och möjligheten att våga spänna ut sina tunna insektsvingar.
Kolla in www.korenrabalder.se

Om is, mystik och naturvetenskaplig världsbild

Isen har lagt sig över mina paddelvatten och jag får hålla tillgodo med andra källor att sörpla världen ur. T.ex radions teologiska rum om mystik.

Är det sant att människor idag söker sig till mystiken i flykt undan en naturvetenskaplig världsbild? Eller kan det vara så att andra, precis som jag, faktiskt ur just denna beskrivning av vår omvärld och oss själva i större utsträckning än ur bibeln och postillan finner våra djup att sakta sväva över, detaljer att plötsligt sjunka in i och evolutioner att omslutas av?

Kan det vara så att vi alla finner vår föda i den mylla som är oss mest bekant. Ola Sigurdsson finner den i de sammanhang som kyrkorna formulerat genom historien. Jag finner den bland fågelvingar, paddeltag och livets evolutionshistoria. Det betyder inte att all mylla är lika god. Jag tror inte det går lika bra med selleri eller med den flygande spaghettiguden. Och jag tror inte att den unge Jihadbombaren kommer att få uppleva några jungfrur alls - han bara förstör andras möjligheter att göra det. Men jag tror inte heller att den ena myllan måste utesluta den andra. Koranens eller bibelns mystik utesluter inte evolutionens. Och evolutionsteorin utesluter på intet sätt mystiken. Det är bara att fortsätta att försöka vidga sina sinnen. Och sörpla på.

p.s.

Glöm inte Jarawafolkets kamp! Se förra bloggen och www.survivalinternational.org/tribes/jarawa

Om folkmord på regnskogsinvånare - på bio och i verkligheten

(skrivet den 20/12 -09)

I nästan 30 år höll jag känslorna på avstånd. Igår kväll kom de tillbaka - burna genom biomörkret av senaste Hollywoodäventyret Avatar - filmen om det långvuxna blå naturfolket på regnskogsplaneten Pandora, som utsätts för människosläktets imperialism. Jag satt där i biofåtöljen och grät i skydd av mörker och 3D-glasögon, men ändå för säkerhets skull på de rätta ställena, så att ingen skulle förstå att jag egentligen grät för ett annat folk, på en annan planet och för en annan huvudrollsinnehavare - en som valde att hoppa av när det precis skulle börja.
Så kommer jag hem, får barnen i säng och börjar gräva i de gamla mapparna, breven och anteckningsböckerna. Högar med myndighetsrapporter och turistbroschyrer. En liten pamflett “Note on Tree Plantation and Social Forestry” från öarnas skogsmyndighet. Ett foto på mig själv och en skogsvårdare vid ett nyfällt jätteträd intill skogshuggarbyn. Taget av den beväpnade vakten som följde oss varje steg. “This is in the midst of Jarawaland, you know.“ Tidningsklippen om det stora vägbygget, som nu skulle återupptas rakt genom regnskogen, trots skogsfolkets attacker med - just det - pilar och spjut mot schaktmaskiner och traktorer. Och så får jag syn på det där som jag vet finns där i högarna, men som jag helst vill slippa se; det gulnade numret av “The Light of Andamans” från 24 maj 1982 med artikeln “A foreigner´s views: Officers Seeking Favour Described As Blot On Andamans”. “Mr Kale Bergil a Swedish National came to the islands as a tourist…” Det var där jag i vredesmod namngav och angrep lokala myndighetspersoner för allt från korruption till förtäckta folkmordsplaner, trots att de kanske var mer eller mindre oskyldiga.
Lite längre ner i högarna hittar jag det där vykortet som fanns på min näthinna; bilden av det unga leende paret ifrån den första gruppen jarawas som efter något årtionde med utlagda glaspärlor, knivar och vackra tyger just slutit fred med kolonisatörerna. Frånsett att de är korta och svarta istället för långa och blå, kunde bilden ha funkat som filmaffisch. Deras öde skulle i alla fall ha lämpat sig väl som underlag till ett manus i ännu en civilisationskritisk sagofilm - från vårt eget klot, med nutida storföretag inblandade. Beläggen för den där inblandningen hann jag aldrig få innan jag visades ut från öarna den där majdagen för nästan 30 år sen. Men jag var fast besluten att gräva fram bevisen och sedan skrika ut dem så att världen skulle förstå. Istället åkte jag hem och sorterade papper, tänkte börja “från början”, skriva den där stora boken, och fick skrivkramp.
Idag lever Jarawafolket kvar i sin regnskog, men utrotningskriget pågår, bara lite mer sofistikerat än pangpangslutet i filmen. Folket lever numera granne med den stora vägen, med tillhörande illegala nyodlingar som sakta växer till och permanentas allt mer. Då och då kommer turistbussar på vägen på “pygmésafari“. Och pygméerna väljer allt oftare att visa upp sig. Insamlad honung byts mot kexpaket. Eller också tar man bara för sig av det synbara överflödet av mat och saker som tycks finnas kring nybyggare och turister. Två svåra utbrott av mässlingen har redan drabbat Jarawas på senare år. Mässlingen var en av de sjukdomar som bidrog till att snabbt utrota 13 av de ursprungligen 14 stammarna på huvudöarna under slutet av 1800-talet. Nu är “bestraffningsexpeditionerna” utbytta mot turistströmmar. Inte minst från den nyanlagda strandhotellanläggning som just fått klartecken att fortsätta alldeles intill gränsen för Jarawas territorium. De har klarat både krig och försoningsförsök i flera hundra år. De visste hur de skulle överleva tsunamivågen för några år sen. Kanske blir det nu istället svininfluensan som “gets the work done“ den här gången? Skogsindustrin är redan på plats på öarna och har förvandlat stora delar av grannfolkens land till “badlands” eller oljepalmplantager.
Nej, kolonialkriget är inte över. Den här gången kommer det dock inte att vinnas av varken en omvänd och förälskad marinkårssoldat eller av en under decennier försoven nyfiken turist. Men kanske kan internationell opinion spela en roll! Sök på “Jarawa” på nätet och du hittar både den internationella urbefolkningsorganisationen Survival International och Andamanöarnas lokala miljöorganisation. Båda kämpar för detta folks rätt till överlevnad i sin egen skog och på sina egna stränder.
Gå och se filmen! Kom sen ut ur biomörkret, torka tårarna och ta en titt på den verklighet som försörjer oss med palmolja och andra nyttigheter!
Survival International hittar du på http://www.survivalinternational.org/
Se artikel och bilder i brittiska nätupplagan av The Telegraph:
www.telegraph.co.uk/news/picturegalleries/worldnews/5454530/The-Jarawa-tribe-face-new-threat.html