Världsarv?

5 april 2011

Nej, jag har inte glömt vår Afrikaresa. Det gör man inte. Åsynen av baobabträden vid foten av den stora gravsänkan, sammetsnätternas stjärnor och ljud, de väldiga slätterna med stora vilda djurflockar ända mot horisonten.

Egentligen tycker jag att ordet "världsarv" borde inkludera allt denna jord fram till idag har frambringat, inklusive min sjö, den eviga isen på den och kajorna ovanför den, ja inklusive mig själv, min plastkajak och den evigt jävla bullrande E20.

Men om jag måste välja ut en enda plats som mer skyddsvärd för framtiden än något annat, skulle det kunna bli "världsarvsområdet" Serengeti - Masai Mara - Ngorongoro.

Det finns också åtskilliga vägar på denna jord att ifrågasätta, som t.ex. Scan Linkmotorvägen genom Ljungskile som vi startade en hel trädkramarrörelse för att stoppa, och den evigt-jävla-bullrande-E20. Men om jag måste välja ett vägbygge som måste synas mer i sömmarna än något annat, blir det den föreslagna nya vägen tvärs igenom norra Serengeti.

Jag är inte jätteinsatt i detaljerna, men tillräckligt för att stödja den nybildade ideella organisationen Serengeti Watch som arbetar för ett bevarande och en hållbar utveckling av detta världsarv.

Gör det du med!

Här är länken:

http://www.savetheserengeti.org

Isen ligger envis, envis

2 april 2011

Sitter inne och förstärker min otillfredställelse genom att läsa en välformulerad insändare om arbetstid och miljö i dagens GP.

Tänk att så få vågar lyfta denna fråga. Detta är en sak som vi inte kommer runt om vi vill ta klimathotet på allvar. Vi kan handla miljövänligt och klimatsmart i det oändliga, men så länge vi tar ut produktivitetsutvecklingen i mer pengar istället för mer fritid, kommer vi att behöva göra av med dessa pengar genom en allt effektivare konsumtion under vår lika korta fritid. Så enkelt är det faktiskt.

Och vad ska vi då konsumera? Hittills har denna konsumtionsökning snarast i ökad utsträckning skett i särskilt miljöbelastande former som mer köttätande, större bostäder och mer resande.

Frågan om kortare arbetstid är dessutom en av ganska få frågor där det finns en tydlig intressemotsättning mellan politiker och väljare - och där väljarna vill mer, men politikerna stretar emot. Jag brukar ogilla skarpt när man talar om "politikerna" som en enhetlig grupp med särskilda brister eller en egen agenda. Finns det något generellt att säga om "politiker" så är det snarast att de är mer vidsynta, kunnigare och klokare än "vanligt folk" och precis så ska det vara. Men just i frågan om kortare arbetstid tror jag att det finns en intressemotsättning i det att politiker är mer måna om en ständigt växande kaka, därför att det gör deras politiska arbete så mycket enklare. Att förändra samhället genom att bara ge mer till några eller något är betydligt enklare än att vara tvungen att ta från en för att ge till en annan.

Jag vet att det finns krafter i riksdagen som fortfarande står upp för kortare arbetstid, framförallt inom miljöpartiet. Men dessa krav tenderar mer och mer att bli som sossarnas republikkrav; det är något man inte så gärna pratar om.

Går med i Nätverket för Kortare arbetstid. http://kortarearbetstid.nu/

Isen är kommen

19 februari 2011

En massa snö blev en massa tö, blev skridskois, blev mer tö, blev lite snö,

blev nya vida landskap av frusen dramatik för långa promenader till fots...

...eller per cykel

5 februari 2011

Vårflod i bäcken och hårda vindar med virvlande kajor över sjön. Isen ser fortfarande farbar ut, utom längst in mot land, men med stora vattenpölar och växande råkar. Ett gäng isfiskare motstod blåst och blöta, men jag avvaktar nog lite...

Serengeti känns redan långt borta.

Is! Is! Hård, mörk, gnistrande is breder ut sig över hela den sjö jag bepaddlade för ett par månader sedan.
Nu susar jag fram över den med långa skär och ser de bekanta hållpunkterna passera; tarzanskogen, skrakviken, jättaekstubben, hökudden, Framnäs båthus, doppingvassen.
Den plötsligt fria vidden och det markbundet välbekanta på en gång.

Afrika, dag 3
Sitter på en låg kulle med spridda akaciabuskar framför riftdalens höga brant och spanar mot några stora rödnäbbade noshornsfåglar som plockar i sig frukter från ett litet träd med rötterna nånstans mellan 15- och 10-miljonerårslagren. En liten bit ifrån mig står ett gigantiskt baobabträd och putar med magen och spretar grenarna mot skyn. En liten mourning dove landar spelande i en av grenarna.
Vi bor några hundra meter bort i en lodge med utsikt över allt detta. Området hör till en närbelägen massajby - fast jag är inte säker på att dessa nomader skulle uttrycka sig så. Baobabträden må vara heliga för dem - det är dem de går och anförtror sig till när de behöver fatta svåra beslut. Men varken marken eller träden tillhör byn. De bara är.
Men allt detta är förståss på väg att luckras upp. Tack vare lodgen har massajbyn fått både vatten och arbetstillfällen och omfattningen på deras bananodlingar nedanför mig visar att de inte längre vandrar fritt med sina djur efter årstider och regnfall. Det fullständiga nomadlivet är inte längre hållbart, med ökande befolkning, växande getflockar, minskande fria områden och minskande regn. Vandringen mot nya hållbarheter har börjat. I bästa fall är vår lodge ett steg på den vägen.
Igår - dag tre - fick vi veta lite, lite mer om deras liv, när två av dem ledde oss på en liten vandring upp i kanten på årmiljonernas förkastningsbrant, med utsikt över absolut aktuella bananodlingar som tampades med babianer och blue-monkeys som angrep odlingarna från omgivande jättefikusar i den naturskyddade branten. Dessa bönder gjorde som våra egna bondeförfäder när staten förbjöd dem att avverka ekarna i sina ängar. De eldade sitt röjningsris lite extra vårdslöst, upptornat tätt inpå stammarna. -Så gör inte vi massajer. Inte här. Branten här är skyddad. Vi är nästan bofasta nu. Våra barn går i skolan. Vi frågar inte längre baobabträden. Vi är kristna nu. Och våra söner dödar inte längre några lejon som mandomsprov - inte nu längre.
Vi tänkte på detta när vi efteråt svalkade oss i poolen med utsikt över branten.
Och jag tänker på det nu, när jag sitter mitt i årmiljonerna, mitt i baobabernas tidlöshet och kollar fåglar. Det är mäktigt.

Dag 2; 24 dec Rena julafton!

Vi är i Afrika!
Sent omsider och utan vårt bagage, men vi kom ner! Tack vare en hårdbevakning av Amsterdams flygplats och ett plötsligt uppdykande utrop; -Somebody for Kilimanjaro, Tanzania?Nu sitter vi på en svagt upplyst liten veranda mitt i en mörk grönska av bananplantor, kaffebuskar och bougainvilleor och lyssnar på spelande syrsor och cikador under den varma sammetshimlen.
Vår safariarrangör Arnold hämtade oss på flygplatsen och körde oss på en lång spikrak väg över ett mörklagt slättlandskap, där människor regelbundet skymtade fram i mörkret längs vägen - vandrande på vägen, sittande på en svagt upplyst farstutrapp, cyklande i vägkanten. Ett fåtal lampor lyste upp någon liten butik här, en ytterdörr där, ett tehus där och lät oss förstå att livet pågick där i mörkret omkring oss, utan att dränka sig själva i ljus och sin omgivning i mörker, som vi är så vana vid.
Det slår mig plötsligt att samma sak gällde ljuden; när vi saktade in över de återkommande vägbulorna hördes inte musik eller motorer utan syrsor och lågmälda röster. Är det sant, eller är det min efterkonstruktion av den stillhet vi såg och av den stillhet vi sitter i på denna veranda i kaffeplantagen.
Sch…
… (en groda)
…
…
…sch…
…vi samtalar….
…
…berättar vad vi tyckte oss se…
… (sch)
　
Jag tror att det är detta vi är skapta för; att sitta stilla och hitta på berättelser när vi blir omgivna av mörker, stjärnor och spelande syrsor.
Kan vi ännu den konsten?

Afrika - en turisttripp jul-nyår 2010 Dag 1: 23 dec

Vi skulle varit i Afrika ikväll. Vi skulle stått vid randen av den väldiga Ngorongorokratern, där heliga ibisar flyger turisternas längtan ner mot bufflar, lejon och noshörningar på den vida lustgården där nere. Istället sitter vi nu på ett hotell med det provocerande namnet Ibis, nära Schiphols insnöade flygplats utanför Amsterdam. Har just spelat in en galghumoristiskt Facebook-hälsning till våra vänner, men detta är också sanningen:
Nedanför vårt fönster utbreder sig en vid krater av gråslaskig P-plats, där iskalla döda bilkroppar står sammanpackade på den stora asfalten innanför kratersidor av gråaste tänkbara hotellbetong. I mina bästa stunder kan jag tänka på människan som jordens trädgårdsmästare - arten som lyckats kolonisera nästan alla ekosystem och modifiera dem så att de kan föda henne och hennes otroliga kulturella mångfald, faktiskt så väl att hon nästan frigjort sig från de parasiter, den svält och den barnadödlighet som snarast är regel bland jordens övriga organismer.
Just nu har jag svårare att frammana bilden av den där trädgården. Holland må kalla sig ett trädgårdsodlarland, men just här känns det bara alltför uppenbart att vi befinner oss mitt i den monokulturella asfaltkultur, som oupphörligt fortsätter att schakta sig ut över vår trädgård och allt djupare in i våra sinnen. Dess kosmopolitiska ljudström som hörs ur hotellets radio känns just nu ungefär lika variationsrik som bilparken där nere på P-platsen. Lika mångkulturell som en asfalt av krossade heliga berg från värdens alla hörn.
Vi har tre eoner av mänskligt varande med jorden mellan oss och Ngorongoro.
Jag hoppas vi kommer dit.