Om Kamprad och lyckan

Lyssnar på sommarprat lite hipp som happ som man kan göra nu. Och välja ut godbitarna. Ingvar Kamprads sommarprat 20 juni var en sådan.

Oerhört intressant om hur denne mans ståndaktiga bondförnuftiga och närmast jantelagsbaserade entreprenörsmoral på absolut tvärs mot den numera instutionaliserade klipparmentaliteteten i företagsvärlden, skapat ett av världens mest framgångrika företag.
Valet att inte gå in på börsen, för att kunna investera långsiktigt och slippa tvingas till kortsiktig kvartalskapitalism, har troligen varit en förutsättning för denna framgång. Att en sådan ideologi och image skapat framgång i Sverige är inte så märkligt. IKEA har förståss varit i fas med svenskarnas självbild. Riktigt intressant är att denna framtoning nu ger sådana framgångar i land efter land över världen. Det bör påminna oss om att vår gamla myt om det kollektivistiska folkhemssverige till skillnad mot omvärldens individualism inte bara är en myt, utan fullkomligt fel; i själva verket är det svenskarna som är extremt idividualistiska, enligt alla internationella värderingstudier. Det är ingen tillfällighet att IKEAs reklam idag satsar allt på att marknadsföra sig genom mångfalds- och individualitetsargument.
Och jag måste erkänna det; jag faller för den; IKEA-kombinationen av folklighet och mångfald.


Detta hindrar inte Kamprad och IKEA från att vara en del av den väldiga kommersiella kraft som likriktar världen idag.
Kamprad fortsatte i sitt sommarprogram med att uttrycka förhoppningen att få inreda de usla bostäderna i medelhavsländerna så att de stackarna slipper sitta utomhus som de gör idag, bara för att de har det så torftigt inne. Hm...

Jag tror nämligen att en viktig orsak till att dessa länders invånare har så hög kvot som de har på det globala lycko/inkomstidexet, beror på deras mycket sociala livsföring - det är inte bara jag som tror, utan en vanlig slutsats bland lyckosociologerna - och att denna sociala livsstil i sin tur har stark koppling till klimatet; man vistas mer utomhus och blir därmed mer social. Och därmed lyckligare relativt sin inkomstnivå.

Frågan är alltså; Kommer greker och italienare att nappa på Kamprads idé och lämna sina ljugarbänkar och plazor för att istället ägna mer energi åt sina bostäder och i samklang därmed bli lite mer som oss nordbor och sitta inne i våra fina hus och pyssla med våra prylar och odla vår individualism? Det värsta är att jag tror han har rätt.

Några övningsfrågor till texten:

Tror jag att folk låter lura sig till sämre lycka?

Svar: Ja.

Hör jag själv till de lurade?

Svar: Ja

Vilket visar att det inte räcker med insikt för att förändras.
Eller för att förändra världen.

Regn i morse.

Ursäkta mina blasfemiska teser om skönhet i förra inlägget. Jag har en dragning åt blasfemier - vet inte om det är att jag av "politiskt korrekta" skäl vill motverka min egen känslosamhet.

Jag minns när jag som tonåring hemma i köket, fullständigt uppfylld av en förälskelse, tänkte att "den dag man kan vetenskapligt förklara kärleken, den dagen ska jag hoppa av denna världen".

Sen dess har jag funnit mig oupphörligt granskande, grunnande, försökande förstå. Både kärleken och skönheten och gud och allt annat som jag själv finner heligt. Och funnit att det mesta blir faktiskt ännu vackrare under lupp. Jag tror att gud mår bäst av en hård naturvetenskaplig granskning!

Regn är vackert på sjön - gudomligt vackert.

Varför finns vackert?

Var ute och härjade runt i Lerumsnaturen idag för naturvårdsplanen. Somt är vackert och somt är fult. T.ex. träd som djur har betat på. Eller kraftledningar.

Jag har en tes - nej, många, det har ni säkert redan märkt, men här kommer en: Skönheten är lika gammal som rörelseförmågan.

När mormorsmormors......mor blev en rörlig cell var hon tvungen att skaffa sig skönhetssinne. Annars är det nämligen meningslöst att röra sig - om man inte vet vart man ska! Allt sedan dess har organismer tyckt att t.ex. ljus är vackert, eller mörker eller stenrösen eller hagar med utsiktsträd eller vattenhål på savannen.

När mormorsmor...mor blev apa började det redan bli mer komplicerat. Ovanpå tycket för vattenhålen på savannen, kom tycket för sånt som andra, stora, starka, viktiga i flocken tyckte om. Sinnet för politiskt korrekt skönhetsuppfattning om man så vill.

Sålunda vet jag inte riktigt varför jag njuter av det välbetade kulturlandskapet, när jag äntligen hittar det i detta vårt igengroende landskap, men vackert är det:

den vida utsikten

de betesansade träd med sikt mellan stammarna

de vilande djuren i grönskan

en lätt slingrande stengärdesgårds linje genom landskapet

en kraftlednings lätt bågformiga linjer ovanför ( hm?)

Skönhet är spännande

Nu bloggar jag här istället!

Jag flydde alltså hit från min förra reklamdrabbade blogg. Inläggen nedan är mina gamla överflyttade - och lite modifierade ibland. Läs t.ex. Utkast: Filosofiska rummet, som är lite påbyggd. Återkommer mer om detta framöver.

Paddlade förresten hem i mörker igen igår - mörker, regn och kyla om man ska vara noga - och kan bara igen konstatera. Lathet är en av livets värsta fiender. Nu ska jag paddla mer igen! Och pladdra mer här hoppas jag!

Om motvind och medvind, stress och flyt och om ungars gullighet

5 min kvar till tåget...

Det var ganska mycket motvind till tåget idag. Ganska krabb sjö. Ganska stressigt.

Fast igår var det annorlunda. Då var det mycket motvind, mycket krabb sjö och mycket stressigt. Jag fick ligga i som en iller hela vägen och jämförde mjölksyran med min inre sekundvisare hela vägen fram till stationsklockan. Flåsande och armvärkande stegade jag upp på perrongen en minut i avgång och mötte hustrun, som cyklat iväg i lugn och ro samtidigt som jag rusade mot sjön med paddeln i näven.

Positiv eller Negativ stress? Vad säger stressforskarna?

Som enveten stresskleistokliniker - (kan det heta så?) - lutar jag starkt åt Bådeoch.

Och så hemvägen; När jag klivit ner i kajaken och tåget försvunnit från perrongen bort hörs plötsligt bara ett stilla vågskvalp och kvittret från ladusvalan som byggt bo under bryggan, samtidigt som medvinden får tag i mig och automatiskt för mig mot det kvällsolbelysta lövbrynet på andra sidan sjön, där en ormvråk lösgör sig ur grönskan och kretsar upp på uppvindarna lika lekfullt lojt som jag driver förbi med kajaken.

Det är kallt, blåsigt och soligt men med gott om pigga små regnmoln på himlen, just en sån dag som sätter fart på både mig och fåglarna, till skillnad från slövärmen. I strandkanten simmar plötsligt en skrakhona nervöst framför mig med tiotalet ullgulliga dunungar och jag tvingas ut på en omväg för att inte stressa upp henne mer. Positiv eller negativ stress? Eller kanske Bådeoch? Bakom nästa udde kommer plötsligt en duvhök svepande med kraftiga vingslag mot skrakudden och jag finner mig hoppandes att skraken hunnit i skydd och höken får förbli hungrig. Ungars gullighet har onekligen sin betydelse - för allt från skrakars till människors omvårdnadsinstinkter.

Kanske är det därför rovfågelungar ofta är så fula - deras föräldrar har tvingats göra sig immmuna mot sina nedärvda gullighetssympatigener för att förmå sig att ta för sig tillräckligt av de dukade borden som simmar och rultar omkring överallt i dessa tider. Se där en hypotes för nån hugad evolutionsforskare att testa!

Jag är inte immun. Jag vill att skrakungarna ska fortsätta kura ihop sig med sina syskon och sin vaksamma mamma bland strandstenarna. Bara för att de är så gulliga och för att de alla är så fyllda av vilja till just det; överleva tillsammans.

Men jag vänder inte tillbaka och kollar. Jag har flyt hemåt och surfar fram på lagom vågor, samtidigt som en regnskur börjar pladdra i vattnet omkring mig och jagar iväg några badare från bryggan med handdukar över huvudena.

Det är juni!

Ungars gullighet...

...fyller skrakar och människor med känslor. Är det egentligen anledningen till att vi skriver konventioner till skydd för barn, men accepterar att unga kvinnor mördas på löpande band på film och unga män i verkligheten?

Förbjud all reklam!

Här (= Där, på min förra bloggportal) skulle jag ha fortsatt i måndags om de där seriekopplade memproducenterna. Så öppnade jag min blogg och fick istället syn på en massa JÄVLA-FÖRBANNAD-HELVETESSKIT PRODUCERAD-AV-IDIOTER-FÖR-IDIOTER, d.v.s.REKLAM. (Jag börjar lära mig bloggspråket, eller hur!) Reklam måste såvitt jag förstår definineras som information som man inte har bett om, med syftet att få en att köpa något man inte har efterfrågat. Är det nån som egentligen vill ha detta?? Dessutom snedvrider den konkurrensen till fördel för de redan stora och tråkiga. Ja, jag menar precis vad jag säger; reklamen har i princip inget existensberättigande. Särskilt inte idag, när jag lätt kan söka all produktinformation jag önskar på nätet, inklusive tester mm. Ändå är ännu en stund även min blogg fullständigt nedlusad av denna JÄVLA SKIT!

Detta var dagens lilla nyanserade betraktelse. Nu frågar dottern hur det går med maten. -Jo, eh jag är på gång, svarar jag! (Dessa eviga små vardagslögner... Jag ska bara hitta hur jag byter blogg.)

Utkast: Filosofiska rummet ...

4 juni 09:

Som sagt; måste bli bättre på att skriva kort. Eller helt enkelt lite i taget. Här ett utkast från i lördags morse, som jag ska försöka fortsätta på när jag skrivit dagens paddlartankar. Och publicerat mer ofärdigt skräp.

Här från i lördags:
Filosofiska rummet är inte alltid så kul, (särskilt tråkigt kan det bli när det bara är filosofer som filosoferar om filosofiska frågor - men det händer lyckligtvis inte så ofta nu). Men just i denna stund pågår ett oerhört intressant samtal mellan riktigt kloka människor; Eva Engquist, Andreas Ekström,Sigrid Combüchen och programledaren Lars Mogensen. Det handlar om effekterna av en tvittrande, chattande och bloggande mänsklighet.

Framförallt fastnar jag för den revolutionerande intressanta tanken att vi nu har gått in i tid av seriekoppling, inte så mycket av en massa datorer, utan av en massa människors tankar. Andreas Ekström berättade att mycket av det som utvecklar sig till djupa samtal på nätet och kanske resulterar i nya frågor i samhället, kan börja som ett twittersamtal kring någon total trivialitet, men utvecklas av alla som råkar blanda sig i på ett sådant sätt att ingen kan ta åt sig äran av de djupsinnigheter som kommer fram, men de är alla mer eller mindre involverade i utvecklingen av dem. Som ett riktigt kreativt samtal kring ett fikabord, men med större möjligheter att hålla fast i produktiva tankespår, ge chans till lite extra tanketid innan man formulerar sig och med ständiga möjligheter att involvera fler och fler och fler tänkande hjärnor, som kan vara engagerade i den idé som för ögonblicket dryftas.

Jag måste nu testa en tanke kring internet som ett nytt steg i livets utveckling. Hjälp mig om jag kör fel!

Alla evolutionsbiologers husgud - Richard Dawkins, han som myntade begreppet den själviska genen - har utvecklat Darwins i grunden busenkla, men fullkomligt revolutionerande tanke om livets utveckling genom det naturliga urvalet (ordet "naturlig" är värt en hel bok, den ska jag skriva nån gång) till en ännu mer allmängiltig och genial tanke om att det är fullt möjligt att finna nya livsformer obesläktade med det organiska livet om vi definierar en livsform som någonting som kan fortplanta sig, utvecklas och växa till mer komplexa former genom ett ständigt naturligt urval. Och han ger själv ett förslag på en sådan livsform; människans idéer. En idé som finns i en kommunicerande mänsklighet fungerar på liknande sätt som en gen i en biologisk miljö; är den bra kommer den att kopieras. Eller rättare sagt; i denna teori, liksom i evolutionsläran, finns inget bra eller dåligt. Måttet på framgång är bara reproduktionsförmågan. En "bra" gen lyckas reproducera sig - just då, i den miljö den befinner sig. T.ex. sittande ihop med vissa andra gener som bidrar med nödvändiga byggstenar; ett infektionsdugligt skal för virusgenen. En grävande kropp för daggmaskens "dra-ner-löv-gen". Honor som gillar rött för rödhakens röd-haka-gen. En kropp som kan hålla andan under vattnet, för vattenapans sök-dig-till-vatten-gen. Etc.
Det intressanta är att att - bra eller dåligt -tycks detta leda tiil en växande, mer komplex och mer sammanlänkad mångfald. Dessutom - om vi nu ska närma oss vad jag var ute efter, har denna utveckling inte gått i någon stadig jämn lunk genom årmiljarderna. Istället har den på lång sikt snarast utvecklats exponentiellt mot högre komplexitet. Tittar man närmare kan man dock urskilja tydliga språng, när viktiga uppfinningar (genkombinationer) gjorts - t.ex. fotosyntesen, flercellighet, inre skelett, landliv, vingar. Många, för att inte säga nästan alla viktiga uppfinningar är också beroende av vad andra organismer åstadkommer med sig själva och med hela omvärlden. Utan fotosyntesalgernas syreförorening av atmosfären hade inga amfibier kunnat vandra upp på land. Utan uppfinningen av flygande insekter hade ingen mångfald av färg- form- och doftrika blommor kunnat uppstå. Utan människans språk ingen kulturell explosion.

och så kommer det nåt mer om memer
nåt om flockdjur...
och mer om den revolutionerande seriekopplingen av människohjärnor i en helt ny flock-kontext, som håller på att fullständigt krascha hela den gamla evolutionära "meningen" med flocken och göra tvärtom!! Istället för att som under hela den hittillsvarande evolutionshistorien knyta rumsliga små allianser för att försvara oss mot andra rumsliga små allianser har människan plötsligt börjat bjuda ut sin flocklojalitet globalt och samarbeta snabbt och effektivt med alla som vill vara med. Öppen-källkod-programmen är ett fantastiskt exempel på detta, liksom fildelningen och twitterfilosoferandet. Såväl evolutionens som kapitalismens grundbultar förvandlas till rostigt mjöl i denna utveckling och vi har bara ingen aning om vart den ska föra oss. Bara att det är rasande spännande.

Men Dawkins memer lever gott, mycket gott i denna revolution.