Tänkte fortsätta om vår nedärvda önskan att tillhöra; kompisgäng, ideologier, yrkesgrupper, kungar och religioner. Tänkte ursäkta mina onödigt raljanta ord om religioner skapta av skäggiga tyranner och berätta mer om vad jag menar med djup och skönhet i den framväxande vetenskapliga världsbilden av vilka vi är och var vi kommer ifrån. Och så hamnar jag i Lasse Bergs sommarprat om just precis detta och kan bara luta mig tillbaka och njuta av den vackraste och bästa och mest uppfordrande predikan jag hört på länge. Han säger allt jag ville säga, fast mycket bättre. Och med underbar musik.
Så jag säger bara; Lyssna och njut:
http://www.sr.se/webbradio/webbradio.asp?type=latestbroadcast&Id=2071&BroadcastDate=&IsBlock=

Liror över medelhavet

Loutraki, Skopelos, söndag morgon
Det blåser friska vindar över Egeiska havet. Bland de vita gässen på det mörkblå havet seglar medelhavsliror och en gulnäbbad lira i vackra båglinjer på vågkammarnas uppvindar. Lirorna har säkert seglat här i miljontals år, men få hav, om något i världen, har beseglats så länge av människor som detta hav.
Beseglats? Ordet associeras, precis som detta hav, till beseglade öden, till mäktiga gudars spel med människor i bräckliga farkoster. Fast det förståss är tvärtom; just här kring detta hav har människor uppfunnit och spelat sina gudaspel med varandra, hittat på, använt och drivits av sina gudar att bekriga, besegra och behärska varandra. I perioder av fredlig handel säkert också begripa varandra, men frågan är om gudarna varit till någon nytta då?
Det är i alla fall inte svårt, när man skådar ut över detta oändligt vackra, ständigt föränderliga, lika livgivande som mordiska hav, att förstå gudarnas uppkomst och närvaro här. Det är heller ingen tillfällighet att tätheten av små vita kyrkor och kloster på otillgängliga bergssidor och klippor med vidunderlig utsikt är högre här än någon annanstans. Också min gud är i högsta grad närvarande här i lirornas svep över vågorna.
Men självklart är inte vackra hav någon förutsättning för att människor ska uppfinna gudar. Gud och människa är nog betydligt djupare förenade än så. Knappast något folkslag före humanetiska förbundet har lyckats leva utan en gud som uttryck för sin förundran inför livets under, gåvor och grymhet. Antingen livet visar sig som ett böljande Medelhav, som ett jätteträd i halvöknen, som paradisfåglar i djungeln eller som renhjordar över fjället. (Lyssna förresten på Sofia Jannoks sommarprat från den 30 juni http://www.sr.se/sida/artikel.aspx?programid=2071&artikel=2847732 så förstår ni mer!) Jag tror att Gud mår bäst också idag av att uttolkas ur den verklighet vi själva upplever, ur de hav och renhjordar och sorger och brinnande buskar vi faktiskt har i och omkring oss, istället för ur gamla bokrullar skrivna av diverse skäggiga tyranner i andra tidsåldrar. Visst finns det guldkorn att vaska fram också ur deras tirader, men för mig har dagens ständigt prövade och utvecklande evolutionsteori betydligt mer skönhet och djup än Moseböckerna. Ska jag välja mig en ledsagande katekes blir det nog Mullarneys Fågelguiden.
Om de lugnt bågseglande gulnäbbade lirorna därute över vågskummet står det:
“Knappt silltrutstor lira som utmärks av långa, böjliga vingar som hela tiden hålls lätt eller tydligt kupade. Flykt med långa glid tätt över vattnet (även i nästan vindstilla!), avlösta av 3-4 (sällan 6-7) rätt lugna slag”
För den som sett dem, eller längtar att se dem, är detta gudomlig poesi.

Om Kamprad och lyckan

Lyssnar på sommarprat lite hipp som happ som man kan göra nu. Och välja ut godbitarna. Ingvar Kamprads sommarprat 20 juni var en sådan.

Oerhört intressant om hur denne mans ståndaktiga bondförnuftiga och närmast jantelagsbaserade entreprenörsmoral på absolut tvärs mot den numera instutionaliserade klipparmentaliteteten i företagsvärlden, skapat ett av världens mest framgångrika företag.
Valet att inte gå in på börsen, för att kunna investera långsiktigt och slippa tvingas till kortsiktig kvartalskapitalism, har troligen varit en förutsättning för denna framgång. Att en sådan ideologi och image skapat framgång i Sverige är inte så märkligt. IKEA har förståss varit i fas med svenskarnas självbild. Riktigt intressant är att denna framtoning nu ger sådana framgångar i land efter land över världen. Det bör påminna oss om att vår gamla myt om det kollektivistiska folkhemssverige till skillnad mot omvärldens individualism inte bara är en myt, utan fullkomligt fel; i själva verket är det svenskarna som är extremt idividualistiska, enligt alla internationella värderingstudier. Det är ingen tillfällighet att IKEAs reklam idag satsar allt på att marknadsföra sig genom mångfalds- och individualitetsargument.
Och jag måste erkänna det; jag faller för den; IKEA-kombinationen av folklighet och mångfald.


Detta hindrar inte Kamprad och IKEA från att vara en del av den väldiga kommersiella kraft som likriktar världen idag.
Kamprad fortsatte i sitt sommarprogram med att uttrycka förhoppningen att få inreda de usla bostäderna i medelhavsländerna så att de stackarna slipper sitta utomhus som de gör idag, bara för att de har det så torftigt inne. Hm...

Jag tror nämligen att en viktig orsak till att dessa länders invånare har så hög kvot som de har på det globala lycko/inkomstidexet, beror på deras mycket sociala livsföring - det är inte bara jag som tror, utan en vanlig slutsats bland lyckosociologerna - och att denna sociala livsstil i sin tur har stark koppling till klimatet; man vistas mer utomhus och blir därmed mer social. Och därmed lyckligare relativt sin inkomstnivå.

Frågan är alltså; Kommer greker och italienare att nappa på Kamprads idé och lämna sina ljugarbänkar och plazor för att istället ägna mer energi åt sina bostäder och i samklang därmed bli lite mer som oss nordbor och sitta inne i våra fina hus och pyssla med våra prylar och odla vår individualism? Det värsta är att jag tror han har rätt.

Några övningsfrågor till texten:

Tror jag att folk låter lura sig till sämre lycka?

Svar: Ja.

Hör jag själv till de lurade?

Svar: Ja

Vilket visar att det inte räcker med insikt för att förändras.
Eller för att förändra världen.

Regn i morse.

Ursäkta mina blasfemiska teser om skönhet i förra inlägget. Jag har en dragning åt blasfemier - vet inte om det är att jag av "politiskt korrekta" skäl vill motverka min egen känslosamhet.

Jag minns när jag som tonåring hemma i köket, fullständigt uppfylld av en förälskelse, tänkte att "den dag man kan vetenskapligt förklara kärleken, den dagen ska jag hoppa av denna världen".

Sen dess har jag funnit mig oupphörligt granskande, grunnande, försökande förstå. Både kärleken och skönheten och gud och allt annat som jag själv finner heligt. Och funnit att det mesta blir faktiskt ännu vackrare under lupp. Jag tror att gud mår bäst av en hård naturvetenskaplig granskning!

Regn är vackert på sjön - gudomligt vackert.

Varför finns vackert?

Var ute och härjade runt i Lerumsnaturen idag för naturvårdsplanen. Somt är vackert och somt är fult. T.ex. träd som djur har betat på. Eller kraftledningar.

Jag har en tes - nej, många, det har ni säkert redan märkt, men här kommer en: Skönheten är lika gammal som rörelseförmågan.

När mormorsmormors......mor blev en rörlig cell var hon tvungen att skaffa sig skönhetssinne. Annars är det nämligen meningslöst att röra sig - om man inte vet vart man ska! Allt sedan dess har organismer tyckt att t.ex. ljus är vackert, eller mörker eller stenrösen eller hagar med utsiktsträd eller vattenhål på savannen.

När mormorsmor...mor blev apa började det redan bli mer komplicerat. Ovanpå tycket för vattenhålen på savannen, kom tycket för sånt som andra, stora, starka, viktiga i flocken tyckte om. Sinnet för politiskt korrekt skönhetsuppfattning om man så vill.

Sålunda vet jag inte riktigt varför jag njuter av det välbetade kulturlandskapet, när jag äntligen hittar det i detta vårt igengroende landskap, men vackert är det:

den vida utsikten

de betesansade träd med sikt mellan stammarna

de vilande djuren i grönskan

en lätt slingrande stengärdesgårds linje genom landskapet

en kraftlednings lätt bågformiga linjer ovanför ( hm?)

Skönhet är spännande

Nu bloggar jag här istället!

Jag flydde alltså hit från min förra reklamdrabbade blogg. Inläggen nedan är mina gamla överflyttade - och lite modifierade ibland. Läs t.ex. Utkast: Filosofiska rummet, som är lite påbyggd. Återkommer mer om detta framöver.

Paddlade förresten hem i mörker igen igår - mörker, regn och kyla om man ska vara noga - och kan bara igen konstatera. Lathet är en av livets värsta fiender. Nu ska jag paddla mer igen! Och pladdra mer här hoppas jag!

Om motvind och medvind, stress och flyt och om ungars gullighet

5 min kvar till tåget...

Det var ganska mycket motvind till tåget idag. Ganska krabb sjö. Ganska stressigt.

Fast igår var det annorlunda. Då var det mycket motvind, mycket krabb sjö och mycket stressigt. Jag fick ligga i som en iller hela vägen och jämförde mjölksyran med min inre sekundvisare hela vägen fram till stationsklockan. Flåsande och armvärkande stegade jag upp på perrongen en minut i avgång och mötte hustrun, som cyklat iväg i lugn och ro samtidigt som jag rusade mot sjön med paddeln i näven.

Positiv eller Negativ stress? Vad säger stressforskarna?

Som enveten stresskleistokliniker - (kan det heta så?) - lutar jag starkt åt Bådeoch.

Och så hemvägen; När jag klivit ner i kajaken och tåget försvunnit från perrongen bort hörs plötsligt bara ett stilla vågskvalp och kvittret från ladusvalan som byggt bo under bryggan, samtidigt som medvinden får tag i mig och automatiskt för mig mot det kvällsolbelysta lövbrynet på andra sidan sjön, där en ormvråk lösgör sig ur grönskan och kretsar upp på uppvindarna lika lekfullt lojt som jag driver förbi med kajaken.

Det är kallt, blåsigt och soligt men med gott om pigga små regnmoln på himlen, just en sån dag som sätter fart på både mig och fåglarna, till skillnad från slövärmen. I strandkanten simmar plötsligt en skrakhona nervöst framför mig med tiotalet ullgulliga dunungar och jag tvingas ut på en omväg för att inte stressa upp henne mer. Positiv eller negativ stress? Eller kanske Bådeoch? Bakom nästa udde kommer plötsligt en duvhök svepande med kraftiga vingslag mot skrakudden och jag finner mig hoppandes att skraken hunnit i skydd och höken får förbli hungrig. Ungars gullighet har onekligen sin betydelse - för allt från skrakars till människors omvårdnadsinstinkter.

Kanske är det därför rovfågelungar ofta är så fula - deras föräldrar har tvingats göra sig immmuna mot sina nedärvda gullighetssympatigener för att förmå sig att ta för sig tillräckligt av de dukade borden som simmar och rultar omkring överallt i dessa tider. Se där en hypotes för nån hugad evolutionsforskare att testa!

Jag är inte immun. Jag vill att skrakungarna ska fortsätta kura ihop sig med sina syskon och sin vaksamma mamma bland strandstenarna. Bara för att de är så gulliga och för att de alla är så fyllda av vilja till just det; överleva tillsammans.

Men jag vänder inte tillbaka och kollar. Jag har flyt hemåt och surfar fram på lagom vågor, samtidigt som en regnskur börjar pladdra i vattnet omkring mig och jagar iväg några badare från bryggan med handdukar över huvudena.

Det är juni!

Ungars gullighet...

...fyller skrakar och människor med känslor. Är det egentligen anledningen till att vi skriver konventioner till skydd för barn, men accepterar att unga kvinnor mördas på löpande band på film och unga män i verkligheten?