Allt handlar om skönhet?

Egentligen handlar nästan allt om skönhet. Skönheten får oss att välja vem vi ska leva ihop med, får oss att sätta nya barn till världen, styr var vi bosätter oss, vad vi köper, sätter på oss och samlar på oss, vart vi reser och vad vi lägger vår fritid på. Den får oss att vilja ta hand om kattungar och igelkottar, rädda barn i andra delar av världen och bevara vackra djur och vacker natur långt där borta, som vi aldrig kommer att få se. (Vem vill rädda en slemmask?) Är det rentav av så som en del säger att vi egentligen inte bara gör oss vackra utan också gör karriärer och tjänar mer pengar för att få större tillgång till vackra män/kvinnor omkring oss?
Skönheten styr oss!

Just nu grävs kulturlandskapet kring E20 mot Alingsås upp för att man ska vinna lite tid och pengar i resan till Göteborg. Fascinerande att vi är beredda att förfula landskapet omkring oss så mycket för att tillfredställa dessa skönhetsbehov.

Inlaga till Vägverket ang. väg E20 Ingared-Tollered

I gårkväll paddlade jag hem i månglitter över hela sjön och i morse kände jag mig tvungen att solhälsa månen när jag steg upp. När jag kom ner till sjön fanns morgondimmorna där som jag hoppades över en blank sjö. Ändå var allt redan förstört. Den svaga vind som fanns låg tydligen på från vägsidan, för hela sjön var redan inbäddad i morgonrusningens trafikbrus.
På morgonen handlade mina tankar om ifall jag var på väg tillbaka i mina tankars cirkelgång till den där frågan från den närvarodrabbade 15-åringen på den vårmornade leråkern; -Tänk om det är så här det är meningen att vi ska känna i livet? (Se mina första blogg-inlägg) När jag kommit ner till sjön hamnade jag nu istället rakt in i den andra ändan av samma fråga: Ska vi nånsin kunna hejda vanvettsbullrets hjärnhinnemaskar från att äta sig in i den mjukaste delen av våra medvetanden?
Jag paddlar på i vredesmod, men när jag rundar Hansalandudden och glider in i Norsesundsviken avtar plötsligt bullret och för varje paddeltag jagas - utan att jag först noterar det - maskkräken på flykten och ploppar ner i sjön med dropparna från paddeln.
När jag sen sitter en stund på bryggan vid stationen för att titta på smålöjorna - Är det löjor, Johan? - som hoppar som tokiga kring bubbelstråket efter min färd över viken, är jag plötsligt på väg att missa tåget!
Hur lättstyrda är inte våra sinnen?
Hur synd om mig är det - egentligen?

Icke desto mindre; Denna morgon - liksom de flesta - är denna sjö till 90% allvarligt bullerförorenad. Det är synd. Just synd. Jävligt synd.

Smädad perrongfrid

Fryser och lider på perrongen. Fryser för att jag stod still och frös i väntan på bussen, satt och frös i bussen - första morgonturen - och nu står still och fryser på perrongen. Lider för att jag just nu istället kunde ha klivit upp på perrongen från andra hållet, varm i kroppen av en paddeltur genom de fullkomligt magiska morgondimmorna som stiger upp i kylan över det varma blankstilla vattnet framför mig. Förbannar min morgonslöhet som orsakar mig detta och förbannar alla tusentals morgonslöa bilister som vräker sig fram på E20 på andra sidan sjön och smädar min perrongfrid med sitt eviga eviga buller. Må era köer börja i Partille centrum!

Jag ska i alla fall sova på tåget.

om Venus och lättja

Jag säger det igen; lättjan är livets värsta fiende. På andra plats kommer rädslan och på tredje vägtrafikbuller - det eviga jävla bruset. Sen kommer krig och sjukdomar och diverse övergrepp och sånt. Nej jag är inte helt seriös nu. Men nästan.
Trött av ett sent föräldramöte igår och en krypande kultinginfluensa i kroppen satt jag på tåget för en stund sen och önskade att jag inte hade tagit kajaken i morse genom morgondimmorna till tåget.
Kallt och mörkt på perrongen när tåget rusade vidare i natten. Nära att halka i vattnet när jag famlade efter paddeln i strandslänten, bländad av stationsbelysningen. Men en uggla flög plötsligt upp framför fötterna på mig och fladdrade ljudlöst bort ur ljuskäglan. (Konstigt, såg nästan vit ut under, men nej, fåglar ser alltid konstiga ut i lyktsken). Färst när jag fått i kajaken, satt mig i den kalla sittbrunnen och stött ut mig från bryggan, började jag vakna. Verkligheten bestod plötsligt inte längre av längtan efter ett varmt buss-säte och en ond aning av halsont, utan av ett sakta glid fram över en fullkomligt slät mörk vattenyta med Venus starkt lysande både ovanför och nedanför stäven. I takt med stationsljusens avtonande och mörkerseendets återkomst tändes fler och fler - över och under mig - av dessa nålstick i natthimlavalvet, som vi är skapta att leva under. Som våra förfäder och förmödrar levde under varje natt och under vilka de skapade sina sagor, sina världs- och gudsbilder, som så småningom blev våra...
Våra vad då? Jag tror att Gud håller på att dö ifrån oss, men inte för att han inte längre finns, utan för att vi inte orkar flytta våra feta arslen från tv-soffan och gå ut och se att han faktiskt är kvar där ute. Vi tror inte på Gud, eftersom det verkar ologiskt att han skulle finnas. För logik har vi lärt oss. På TV. Du skall inga gudar hava jämte media. Så dra ner gardinen och ta ett par zap till!
Därute skrattar gud och ugglorna ikapp. Åt himlens stjärnor och mänskors sagor, åt trötta tv-tittare och åt intet förstående bloggare.

En vanlig dag

Sent måndag kväll.
Mörkt, men inte ens nermörkt, bara mycket mörkgrått i olika nyanser. Motvind men bara delvis. Och rätt måttlig, med måttliga vågor. Trött. Lite mer än vanligt, men inte överdrivet. Kallt. Nej egentligen inte, varken i vinden eller i stänket.
En vanlig dag helt enkelt.

Vad är det för fel med plastblommor?

Om lidande och lust hos en blöt ärtsångare

En av dagens många våldsamma skurar har just lämnat plats åt en glipa sol. I flädern utanför fönstret sitter en blöt ärtsångare på en solbelyst kvist och ruskar på sig för att så snabbt som möjligt bli torr och återfå värmen i kroppen. Att bli blöt och kall är inte bra. Det gäller att hinna runt och få i sig tillräckligt med bladlöss och fjädermyggor för att klara flytt till Afrika snart. De flesta av hennes syskon och tusen och åter tusen andra småfåglar kommer snart att duka under under denna flyttning för att det regnat för mycket och de bränt för mycket fettreserver på att huttra och fått för lite tid på sig att fara runt och äta insekter.

Nej naturen är inte bara full av livslust som hos spelflygande ormvråkar under höga moln. Naturen är minst lika full av lidande. Ärtsångaren led sig säkert igenom de huttrande kalla regnskurarna nyss precis som hundratusentals varelser med henne. Just för att de hotar hennes liv är hon säkerligen programmerad att hata dem som pesten. Lida och huttra. Precis som vi.
Men ingen varelse har lyckats skydda sig från de kalla regnen som vi. Ingen drabbas så lite av trauman och ond bråd död som vi. Ändå pratar vi om det tänker på det läser och ser filmer om det skapar religioner kring det. Ständigt. Och kurar i våra stora byggnader.
Ingen varelse blir så lite drabbad av regn och kyla som vi.
Men vart tog lusten att flyga till Afrika vägen?

Jag står på altanen och snickrar på ett ved-tak när jag plötsligt hör dem jama "från en obestämd plats i rummet", som den gamla stereoradioteströsten brukade säga. Men jag vet ungefär var jag ska spana, och där är de; som små prickar i skyn syns våra tre ormvråkar kretsande högt, högt däruppe. Ivrigt jamande och då och då med små utfall mot varandra skruvar de sig högre och högre. De har uppenbarligen hittat en perfekt häftigt stigande varmluftbubbla, kanske nyss genererad av de solheta taken och gatorna i Ingared? En av de vuxna får till och med för sig att börja spelflyga i höga bågar och branta dykningar, fast det är långt förbi spelflyktstider. Utsikten däruppifrån måste vara sanslös, liksom känslan att lyftas av själva luften och kunna leka sig fram igenom den. Gör de allt detta för att spana byte eller markera revirets gränser eller något annat nyttigt? Knappast. Det finns sannolikt bara ett svar på vad som driver dem; Lust! Lust att flyga, lust att leka, lust att pröva sina förmågor och lust att njuta av utsikten. Sen finns det kanske bieffekter som att de får träna sig inför flyttningen, kan spana in nya jaktmarker eller får testa sin partners förmågor. Men deras känslor, som de också fyller mig med, är alldeles säkert lust och skönhet. Om de dessutom kan känna tacksamhet och sanslös förundran inför den som skapat dem och hela myllret under dem med dessa förmågor, det vet jag däremot inte. Men jag kan.