Aprilhimmel med novembermåne

Nattpaddling hem från kören igen. Håkan Hellströms Aprilhimmel brusar i öronen och tvingar mig till lyckligt vansinnestempo över viken, medan fullmånen lösgör sig ur självlysande molnbankar och skvätter månstänk lite här och var i vågorna. Dövar effektivt min vilsenhet med snabba paddeltag, brusande tonårsförälskelsemusik och spikrak kurs genom glittret. Tycker lite synd om alla dem som missar detta underbara morfin.
- Och egentligen är det okej med meej! sjunger kamratkören.

Nattpaddling med Arvo Pärt

En öl efter kören, pendeltågets halvtimmes själ-kavalkad och sen en jämnt rytmiskt värmande glidande nattpaddling hemåt med Arvo Pärts Magnificat i lurarna. Det är stort. Och varmt. På bryggan är det inga problem att ta av sig kläderna för ett nattdopp. Det svåra är att skilja sig från MP3-spelaren innan man hoppar i. Något är starkt närvarande, men är det verkligen i sjövattnet och de kala träden detta något finns eller är det kanske i musiken? Eller kanske det är inbyggt av duktiga tekniker i min lilla musikpryl. Eller bor det i ölens alkohol? Eller i mina egna endorfiner? Eller i min egen önskan? En sak är säkert - allt detta är bara några olika uttryck för vad livets mångfald åstadkommit i en liten stund på denna jord - inklusive min känsla av att ifall jag skulle dö just i detta ögonblick skulle jag dö lycklig.

Ordet som blev kött,dun och vingar

Det blev ingen meditationspaddling i går morse. Istället blev det en våldsam kamp mot tiden och motvinden över vikarna. Fullkomligt utpumpad slängde jag undan kajaken i hasseln och klev upp på perrongen precis när tåget rullade in. Ändå gled tankarna i min pulsdunkande skalle in på frågan jag fick av en kompis härom veckan:

- Vad är det för Gud du tror på egentligen?

Jag har skrivit ett halvfärdigt inlägg som svar, men det kanske aldrig blir färdigt. Trots att denna blogg är tänkt att få utgöras av halvfärdiga tankar. Så det kanske kommer. Men jag kom att tveka inför värdet av teologiska teoritankar. Min Gud kanske beskrivs bättre av fågelboken, som jag tror jag skrev nån gång.

Men...

Jag vågar hävda att Naturen är vår största religion, vår viktigaste själasörjare och tröstare och tillhandahållare av en meningskapande världsbild. För mig fungerar den definitivt så. Jag känner och har nog alltid känt en sorts maning att predika denna religion. Men kanske gör den sig bäst utan uttolkare. Jag är osäker på detta. Kanske är det just i sin egenskap av fullständig ordlöshet och kravlöshet naturen bäst fyller dessa viktiga funktioner.
Men samtidigt; Vi lever enligt globala värderingsmätningar inte bara i världens mest sekulariserade land utan också det mest individualistiska. Det verkar också som att den globala trenden är på väg i vår riktning. Den ord- och kravlösa privatreligiositeten passar in i det mönstret. Frågan är bara om vi klarar den ensamheten. Rockkonserter och fotbollsmatcher i all ära, men kanske räcker de inte för att fylla våra behov av det som jag faktiskt känt mer i bekännelseorganisationer som missionskyrkan eller fältbiologerna än själv i naturen, nämligen gemenskap och tillhörighet. Dessa känslor må vara hur farligt dubbelsidiga som helst, och i detta land och i denna tid är de närmast att betrakta som svordomar. Men jag tror inte vi kommer ifrån dem. Det kanske är där orden kommer in. Som viktiga. Känsliga. Och farliga.

Allt handlar om skönhet?

Egentligen handlar nästan allt om skönhet. Skönheten får oss att välja vem vi ska leva ihop med, får oss att sätta nya barn till världen, styr var vi bosätter oss, vad vi köper, sätter på oss och samlar på oss, vart vi reser och vad vi lägger vår fritid på. Den får oss att vilja ta hand om kattungar och igelkottar, rädda barn i andra delar av världen och bevara vackra djur och vacker natur långt där borta, som vi aldrig kommer att få se. (Vem vill rädda en slemmask?) Är det rentav av så som en del säger att vi egentligen inte bara gör oss vackra utan också gör karriärer och tjänar mer pengar för att få större tillgång till vackra män/kvinnor omkring oss?
Skönheten styr oss!

Just nu grävs kulturlandskapet kring E20 mot Alingsås upp för att man ska vinna lite tid och pengar i resan till Göteborg. Fascinerande att vi är beredda att förfula landskapet omkring oss så mycket för att tillfredställa dessa skönhetsbehov.

Inlaga till Vägverket ang. väg E20 Ingared-Tollered

I gårkväll paddlade jag hem i månglitter över hela sjön och i morse kände jag mig tvungen att solhälsa månen när jag steg upp. När jag kom ner till sjön fanns morgondimmorna där som jag hoppades över en blank sjö. Ändå var allt redan förstört. Den svaga vind som fanns låg tydligen på från vägsidan, för hela sjön var redan inbäddad i morgonrusningens trafikbrus.
På morgonen handlade mina tankar om ifall jag var på väg tillbaka i mina tankars cirkelgång till den där frågan från den närvarodrabbade 15-åringen på den vårmornade leråkern; -Tänk om det är så här det är meningen att vi ska känna i livet? (Se mina första blogg-inlägg) När jag kommit ner till sjön hamnade jag nu istället rakt in i den andra ändan av samma fråga: Ska vi nånsin kunna hejda vanvettsbullrets hjärnhinnemaskar från att äta sig in i den mjukaste delen av våra medvetanden?
Jag paddlar på i vredesmod, men när jag rundar Hansalandudden och glider in i Norsesundsviken avtar plötsligt bullret och för varje paddeltag jagas - utan att jag först noterar det - maskkräken på flykten och ploppar ner i sjön med dropparna från paddeln.
När jag sen sitter en stund på bryggan vid stationen för att titta på smålöjorna - Är det löjor, Johan? - som hoppar som tokiga kring bubbelstråket efter min färd över viken, är jag plötsligt på väg att missa tåget!
Hur lättstyrda är inte våra sinnen?
Hur synd om mig är det - egentligen?

Icke desto mindre; Denna morgon - liksom de flesta - är denna sjö till 90% allvarligt bullerförorenad. Det är synd. Just synd. Jävligt synd.

Smädad perrongfrid

Fryser och lider på perrongen. Fryser för att jag stod still och frös i väntan på bussen, satt och frös i bussen - första morgonturen - och nu står still och fryser på perrongen. Lider för att jag just nu istället kunde ha klivit upp på perrongen från andra hållet, varm i kroppen av en paddeltur genom de fullkomligt magiska morgondimmorna som stiger upp i kylan över det varma blankstilla vattnet framför mig. Förbannar min morgonslöhet som orsakar mig detta och förbannar alla tusentals morgonslöa bilister som vräker sig fram på E20 på andra sidan sjön och smädar min perrongfrid med sitt eviga eviga buller. Må era köer börja i Partille centrum!

Jag ska i alla fall sova på tåget.

om Venus och lättja

Jag säger det igen; lättjan är livets värsta fiende. På andra plats kommer rädslan och på tredje vägtrafikbuller - det eviga jävla bruset. Sen kommer krig och sjukdomar och diverse övergrepp och sånt. Nej jag är inte helt seriös nu. Men nästan.
Trött av ett sent föräldramöte igår och en krypande kultinginfluensa i kroppen satt jag på tåget för en stund sen och önskade att jag inte hade tagit kajaken i morse genom morgondimmorna till tåget.
Kallt och mörkt på perrongen när tåget rusade vidare i natten. Nära att halka i vattnet när jag famlade efter paddeln i strandslänten, bländad av stationsbelysningen. Men en uggla flög plötsligt upp framför fötterna på mig och fladdrade ljudlöst bort ur ljuskäglan. (Konstigt, såg nästan vit ut under, men nej, fåglar ser alltid konstiga ut i lyktsken). Färst när jag fått i kajaken, satt mig i den kalla sittbrunnen och stött ut mig från bryggan, började jag vakna. Verkligheten bestod plötsligt inte längre av längtan efter ett varmt buss-säte och en ond aning av halsont, utan av ett sakta glid fram över en fullkomligt slät mörk vattenyta med Venus starkt lysande både ovanför och nedanför stäven. I takt med stationsljusens avtonande och mörkerseendets återkomst tändes fler och fler - över och under mig - av dessa nålstick i natthimlavalvet, som vi är skapta att leva under. Som våra förfäder och förmödrar levde under varje natt och under vilka de skapade sina sagor, sina världs- och gudsbilder, som så småningom blev våra...
Våra vad då? Jag tror att Gud håller på att dö ifrån oss, men inte för att han inte längre finns, utan för att vi inte orkar flytta våra feta arslen från tv-soffan och gå ut och se att han faktiskt är kvar där ute. Vi tror inte på Gud, eftersom det verkar ologiskt att han skulle finnas. För logik har vi lärt oss. På TV. Du skall inga gudar hava jämte media. Så dra ner gardinen och ta ett par zap till!
Därute skrattar gud och ugglorna ikapp. Åt himlens stjärnor och mänskors sagor, åt trötta tv-tittare och åt intet förstående bloggare.