Vi skulle varit i Afrika ikväll. Vi skulle stått vid randen av den väldiga Ngorongorokratern, där heliga ibisar flyger turisternas längtan ner mot bufflar, lejon och noshörningar på den vida lustgården där nere. Istället sitter vi nu på ett hotell med det provocerande namnet Ibis, nära Schiphols insnöade flygplats utanför Amsterdam. Har just spelat in en galghumoristiskt Facebook-hälsning till våra vänner, men detta är också sanningen:
Nedanför vårt fönster utbreder sig en vid krater av gråslaskig P-plats, där iskalla döda bilkroppar står sammanpackade på den stora asfalten innanför kratersidor av gråaste tänkbara hotellbetong. I mina bästa stunder kan jag tänka på människan som jordens trädgårdsmästare - arten som lyckats kolonisera nästan alla ekosystem och modifiera dem så att de kan föda henne och hennes otroliga kulturella mångfald, faktiskt så väl att hon nästan frigjort sig från de parasiter, den svält och den barnadödlighet som snarast är regel bland jordens övriga organismer.
Just nu har jag svårare att frammana bilden av den där trädgården. Holland må kalla sig ett trädgårdsodlarland, men just här känns det bara alltför uppenbart att vi befinner oss mitt i den monokulturella asfaltkultur, som oupphörligt fortsätter att schakta sig ut över vår trädgård och allt djupare in i våra sinnen. Dess kosmopolitiska ljudström som hörs ur hotellets radio känns just nu ungefär lika variationsrik som bilparken där nere på P-platsen. Lika mångkulturell som en asfalt av krossade heliga berg från värdens alla hörn.
Vi har tre eoner av mänskligt varande med jorden mellan oss och Ngorongoro.
Jag hoppas vi kommer dit.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar