Is! Is! Hård, mörk, gnistrande is breder ut sig över hela den sjö jag bepaddlade för ett par månader sedan.
Nu susar jag fram över den med långa skär och ser de bekanta hållpunkterna passera; tarzanskogen, skrakviken, jättaekstubben, hökudden, Framnäs båthus, doppingvassen.
Den plötsligt fria vidden och det markbundet välbekanta på en gång.
Afrika, dag 3 
Sitter på en låg kulle med spridda akaciabuskar framför riftdalens höga brant och spanar mot några stora rödnäbbade noshornsfåglar som plockar i sig frukter från ett litet träd med rötterna nånstans mellan 15- och 10-miljonerårslagren. En liten bit ifrån mig står ett gigantiskt baobabträd och putar med magen och spretar grenarna mot skyn. En liten mourning dove landar spelande i en av grenarna.
Vi bor några hundra meter bort i en lodge med utsikt över allt detta. Området hör till en närbelägen massajby - fast jag är inte säker på att dessa nomader skulle uttrycka sig så. Baobabträden må vara heliga för dem - det är dem de går och anförtror sig till när de behöver fatta svåra beslut. Men varken marken eller träden tillhör byn. De bara är.
Men allt detta är förståss på väg att luckras upp. Tack vare lodgen har massajbyn fått både vatten och arbetstillfällen och omfattningen på deras bananodlingar nedanför mig visar att de inte längre vandrar fritt med sina djur efter årstider och regnfall. Det fullständiga nomadlivet är inte längre hållbart, med ökande befolkning, växande getflockar, minskande fria områden och minskande regn. Vandringen mot nya hållbarheter har börjat. I bästa fall är vår lodge ett steg på den vägen.
Igår - dag tre - fick vi veta lite, lite mer om deras liv, när två av dem ledde oss på en liten vandring upp i kanten på årmiljonernas förkastningsbrant, med utsikt över absolut aktuella bananodlingar som tampades med babianer och blue-monkeys som angrep odlingarna från omgivande jättefikusar i den naturskyddade branten. Dessa bönder gjorde som våra egna bondeförfäder när staten förbjöd dem att avverka ekarna i sina ängar. De eldade sitt röjningsris lite extra vårdslöst, upptornat tätt inpå stammarna. -Så gör inte vi massajer. Inte här. Branten här är skyddad. Vi är nästan bofasta nu. Våra barn går i skolan. Vi frågar inte längre baobabträden. Vi är kristna nu. Och våra söner dödar inte längre några lejon som mandomsprov - inte nu längre.
Vi tänkte på detta när vi efteråt svalkade oss i poolen med utsikt över branten.
Och jag tänker på det nu, när jag sitter mitt i årmiljonerna, mitt i baobabernas tidlöshet och kollar fåglar. Det är mäktigt.
Sitter på en låg kulle med spridda akaciabuskar framför riftdalens höga brant och spanar mot några stora rödnäbbade noshornsfåglar som plockar i sig frukter från ett litet träd med rötterna nånstans mellan 15- och 10-miljonerårslagren. En liten bit ifrån mig står ett gigantiskt baobabträd och putar med magen och spretar grenarna mot skyn. En liten mourning dove landar spelande i en av grenarna.
Vi bor några hundra meter bort i en lodge med utsikt över allt detta. Området hör till en närbelägen massajby - fast jag är inte säker på att dessa nomader skulle uttrycka sig så. Baobabträden må vara heliga för dem - det är dem de går och anförtror sig till när de behöver fatta svåra beslut. Men varken marken eller träden tillhör byn. De bara är.
Men allt detta är förståss på väg att luckras upp. Tack vare lodgen har massajbyn fått både vatten och arbetstillfällen och omfattningen på deras bananodlingar nedanför mig visar att de inte längre vandrar fritt med sina djur efter årstider och regnfall. Det fullständiga nomadlivet är inte längre hållbart, med ökande befolkning, växande getflockar, minskande fria områden och minskande regn. Vandringen mot nya hållbarheter har börjat. I bästa fall är vår lodge ett steg på den vägen.
Igår - dag tre - fick vi veta lite, lite mer om deras liv, när två av dem ledde oss på en liten vandring upp i kanten på årmiljonernas förkastningsbrant, med utsikt över absolut aktuella bananodlingar som tampades med babianer och blue-monkeys som angrep odlingarna från omgivande jättefikusar i den naturskyddade branten. Dessa bönder gjorde som våra egna bondeförfäder när staten förbjöd dem att avverka ekarna i sina ängar. De eldade sitt röjningsris lite extra vårdslöst, upptornat tätt inpå stammarna. -Så gör inte vi massajer. Inte här. Branten här är skyddad. Vi är nästan bofasta nu. Våra barn går i skolan. Vi frågar inte längre baobabträden. Vi är kristna nu. Och våra söner dödar inte längre några lejon som mandomsprov - inte nu längre.
Vi tänkte på detta när vi efteråt svalkade oss i poolen med utsikt över branten.
Och jag tänker på det nu, när jag sitter mitt i årmiljonerna, mitt i baobabernas tidlöshet och kollar fåglar. Det är mäktigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar