Förlåt pausen...

Förlåt, pausen blev längre än beräknat. Hade just återfått kontakten med falkhonan/hanen - hon hade bara bytt till ett annat av favoritträden - ja nu lutar det ännu mer mot att det är honan, när sonen (alltså min, inte hennes) ringde och sa att jag borde varit hemma nu om vi skulle hinna till capoeiran, som jag ju hade lovat skjutsa honom till. Förlåt! Igen! Varför lär jag mig inte? Min inbyggda klocka rör sig väldigt ojämnt, för att inte säga språngvis. - Du är nog lite impulsstyrd, säger min psykolog. I själva verket är det snarast ett under att jag överhuvudtaget kan sköta ett organiserat arbete. (Den är inte offentlig den här bloggen, va?) Jag skulle bara önska att mina impulser att byta utsiktsträd var lika synkade med mina samlade livsuppgifter, som falkarnas. På nåt vänster får dom det att funka väldigt bra genom att bara låta kroppen bestämma när man ska göra morgontoalett, ta en tupplur, spana efter ensamma skrattmåsar eller byta av med ruvningen. För min del var det järnet iväg. Egentligen är det rätt kul att åka till stan med sonen också. Fast inte när man måste skämmas som farsa för att man kommer för sent. Vårt liv funkar liksom inte bara på impuls.Undrar om det är därför jag gillar fåglar...