21 maj 2009:
"Vårt behov av rädsla" var rubriken på en blogg jag aldrig skrev färdigt härom veckan. Nu har jag fått en anledning till att skriva färdigt den. Så här började jag:" Det blåste egentligen lite väl mycket på Mjörn när jag paddlade hem tvärs över sjön från körhelgen. Framförallt var vågorna större än jag räknat med. Ute i de stora gatten gick de vita gässen tätt och såna gäss känns i magen när de plötsligt breder sina vita frasande vingar över kajakens kapell. Att gå brant mot dem blev för blött och för jobbigt. Att gå snett med dem, mer direkt hemåt, var oerhört lockande. Försöken gav mig några hisnande snabba surffärder, som dock var och en slutade med en hastig uppbromsning, när vågen till slut hastigt kom ikapp, slet tag i kajaken och försökte vrida den ur mitt grepp innan den tryckte sig förbi lika mycket över som under skrovet. Det var flume ride, fast på riktigt, i mitt nötskal de också snabbt övergå i att vågen hade all makt och jag ingen. Jag blev till slut tvungen att ta riktning längs eller svagt mot vågorna och ägna dem all min koncentration. Hade det varit varmt i vattnet och närmare land kunde alltihop bara varit en rolig lek. Med 10-gradigt vatten och närmare en kilometer till närmsta ö fanns inte samma utrymme för lek. Jag får inte leka med livet som insats. Jag tänker inte lämna två barn efter mig som tvingas berätta att de lever utan sin far för att han inte kunde låta bli att utmana en kall och blåsig storsjö. Mina barn är värda oändligt mycket mer än så. Men ändå. Det ligger en oerhörd lockelse i de där kalla och faktiskt livsfarliga vågorna, i krafter som tvingar en till fullständig koncentration för att bara ta sig framåt, i utmaningarna som vidrör själva livets nerv. Det hade varit så lätt att välja att gå genare hemåt över sjön, att istället för säkerhetsvägen längs vågorna välja den hisnande och utmanande vågsurfningen. Jag hade säkert varit hemma tjugo minuter tidigare. Jag hade varit ännu lyckligare, berusad av adrenalin och endorfiner. Men jag kunde också ha blivit en i raden av alla dessa - framförallt unga män - som inte längre finns därför att äventyrsdriften blev för stark. En av alla dem som inte hade någon högt älskad just då, som inte hade några barn att ta ansvar för, eller som bara glömde det just i stunden för att en gnutta alkohol eller annan känsloberusning fick livsutmanarlustan att väga över ansvarskänslan. Just då. Tyvärr tror jag att det jag kallar "livsutmanarlustan" inte är helt obesläktat med t.ex. revolutionsromantik eller religiös fanatism."Ja, jag inbillar mig att denna livsutmanarlusta ligger som en möjlighet, mer eller mindre tätt under ytan hos de flesta av oss. Livet är en balansakt mellan att bejaka den och att hämma den. För några blir detta tydligare.Jag är med dotterns högstadieklass på klassresa till släkthuset i Skåne. Allt funkar över förväntan - känns plötsligt som att det skulle vara helt OK att ha 18 barn. Vi var vid fantastiska Ale stenar idag och efter en lång diskussion om stenarnas funktion av solkalender, råkar jag haspla ur mig att jag kanske åker tillbaka till stensättningen i övermorgon bitti klockan 4 på morgonen för att se om det stämmer att solen då börjar gå upp över sommarguden Balders sten - Är det nån som vill haka på? Den ende som direkt nappar är klassens värsting. Nyss fick han med hela klassen ut på kaosfotboll i åskregnet - innan vi hämmade överbeskyddande föräldrar satte stopp, när åskan närmade sig igen. Får se om jag är för hämmad på lördag morgon. Eller bara för trött för att jag bloggar istället för sover på nätterna.Värstingen - som jag är övertygad om är på god väg att bli en f.d. värsting - ligger på en säng intill och snackar mobil med nån kompis. Alla andra sover sedan länge.Men nu säger han att det är läge att säga godnatt! Jag ska bara skriva färdigt.Nej, min ansvarsförmåga är inte heller den bästa.Godnatt från en hämmad värsting; jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar