Stefansdomen i Budapest, söndag 20 november:

Gyllene valv. Helgonstatyer. Människor med nedböjda huvuden.

Barnkörens klara sång stiger med rökelsen mot den väldiga kupolen, där skaparen och hans änglar och patriarker svävar högt bland guld och marmor. Utmed väggar och pelare står helgon och madonnor med milda, förlåtande blickar och ser ner på mässdeltagarna. Jag söker nån sorts frid och tröst här bland körsång, kupolhimlar och patriarker, men känner mest en svår kluvenhet.

En ensam, sliten man, kanske i min egen ålder, står framför en helgonstaty och ber tyst och förtvivlat om frälsning ur en nöd som fullkomligt skriker ur hans ansikte. Efter en stund går han iväg, bara för att stanna och upprepa samma vädjande om nåd framför nästa helgon. Om inte den heliga Maria kan hjälpa honom så kanske S:ta Cecilia.

Prästen vänder sig mot församlingen och sjunger en lång latinsk litania som klingar ut mellan valven. Det är så vackert, så vackert. Jag tycker om de obegripliga orden. Men ändå förblir jag kluven där jag står mitt i en bedjande församling, fullkomligt omsluten av överhets-, mäktighets- och helighetssymboler.

Jag som brukar predika gamla kyrkorums värde för människor. Påpeka den stora betydelsen av en plats där man kan söka en stunds frid med sina tankar i en värld alltmer fylld av högljudda imperativ. För mig och för många är naturen den främsta katedralen. Men det motsäger inte de mänskliga katedralbyggenas stora värde för andra - och för mig. Och jag som nyss har njutit och förundrats i flera dagar av denna människovarelses otroliga strävan efter att skapa skönhet. Till och med när allt man äger slagits i spillror, när de allierades bomber nyss sprängt den sista av stadens historiska broar i smulor; sten för sten byggde de upp dem igen - ännu vackrare än förut. (Allt medan svenskarna tjänade pengar på att sälja byggmaterial från sina oskadda industrier och använde pengarna till att på egen hand spränga bort sina gamla stadskärnor till förmån nya funktionella konsumismkatedraler. Kanske behövdes sprängningarna för att också vi skulle fatta?)

Men just nu i denna vackra kyrka står marmorpelarna mitt i vägen mellan mig och min gud. Helgonstatyerna blir överhetens skrikiga reklamaffischer. Guldvalv blir guldkalv

Istället är det mannen där borta vid S:ta Cecilia som hjälper mig hitta åtminstone ett stycke ner i min egen vilsenhet.

Jag går ut.

Vid utgången finns ett litet rum fullt av bilder från påvens senaste besök i kyrkan. Påven välsignar gamla, påven välsignar barn, påven välsignar fattiga. Jag skyndar på stegen. Ut i kylan!

Café Cyrano, Szervita tér, en halvtimme senare:

Ett nästan tomt café med vita dukar, belevade servitörer och smöriga Whitney Houston-ballader på diskret nivå ur högtalarna. En stor kopp varm latte mot kylan. Nästan så långt från de heliga valven man kan komma.

Men kanske behöver vi helgonen? Kanske behöver den sörjande människan myten om människan som blivit helig? Kanske finns en stark läkekraft i historier om människor som liksom vi känt av skiten nere i botten av sig själva, men ändå fått stiga ända upp till Gud Faders högra sida? Men jag tror inte på att det är påvens och patriarkernas bottenkänningar som får människor att buga och be om välsignelse. I så fall skulle väl pedofil-biskoparna i katolska kyrkan vara de bästa tröstarna av alla? Och det är väl heller knappast det allt guldet ska symbolisera?

Nej, jag vet inte ens om historien om guden som steg ner och blev människa ger mig nån tröst. Men det finns många historier och vi behöver allihop. För mig har alltid den starkaste berättelsen varit den om livets utveckling ur ingenting-och_allt. Ur ett svart kaos föddes dimmorna över Tiszlafloden, tranorna som flög över pustan igår kväll och människorna som vill återskapa förstörda byar och bombade konstverk. Och söka tröst ur sin inre svärta.

Men förlåtelse? Tröst? Kan tanken på tranrop över pustan eller återuppbyggda broar över Donau bringa tröst till ett självömkande gubbslem på ett café? Jag vet inte. Kanske.

-And I - will always love You! klingar ut ur högtalarna och jag halkar hjälplöst omkring i smöret

Äntligen kan jag gråta.

Och det blev afton och det blev morgon den åttonde dagen. Och Livet-på-jorden sade:

-Giv åt människorna skönheten och musiken, på det att de må finna djupen och höjderna i sig själva och kunna vältra sig i såväl sin extatiska lycka som sin djupaste sorg.

Ty däri finns kanske trösten.